Detta är ett gammalt barndomsminne. Det fanns så många underliga figurer i den undangömda trakt av Småland, där jag växte upp, att det bara gäller att påminna sig dem för att kunna fylla bokhyllor. Då sjöngo ännu timmerskogarna sin mäktiga sång mellan de djupa sjöarna och de små bäckarna, där ensliga skvaltkvarnar malde. Det var långt mellan människornas boningar och i de ensamma torpen kunde hända saker av den våldsammaste tragik. Vackra saker också - men de synas ju mindre.
När om marknadskvällarna bönderna kommo från staden liggande eller sittande på sina tomma kärror, skrålande och slående krakarna med sina tagelhurror, och man hörde dem långt bortifrån hände det att tjutet plötsligt stannade av - med ett. Så var det tyst kanske en halvtimme, men sedan började det i ett långsamt crescendo igen tills man förstod att slagsmål hade börjat. Då var det dödsskrän och hojtningar och brak av gärdesgårdsstörar, som knäcktes och extatiska rop uppe i falsetten - man höll på att slåss utanför gamla Mallas stuga. Hon sålde svagdricka - det var av det man blev vild och galen - och hon hade en dotter, en storväxt en med väldig barm och väldiga armar och linhår, men ögonbryn och ögon voro nästan svarta. Hon kunde ta en karl i kragen och kunde dricka också som en karl.
Men på kammaren ovanpå, dit man kom på en trasig trappa från förstugan, bodde Monken.
När jag var mycket liten, var jag rädd för Monken. Jag minns första gången jag såg honom. Jag var ute på bärplockning och stötte plötsligt på honom i en lingonfälla. Tänk er en åttioårs gubbe höljd i trasor, reslig men böjd av ålder. Ansiktet en hökvålnad, likblekt och smutsigt och med ondskefulla ögon. Hans ben darrade, då han, stödd på sin käpp, lutade sig ned för att plocka en hand full bär. jag stod som fastspikad av fasa, ty han motsvarade något av mina föreställningar om spöken, och fällan var enslig och skogen stod hög runt omkring. Jag sade: -Goddag! eller rättare: - Guda! ty jag talade småländska. Han reste sig med möda, vände sitt hemska ansikte mot mig och sade - jag glömmer det aldrig:
- Hundan förgefta dej, jävla onge!
Då löstes förtrollningen och jag sprang, sprang, sprang. -
Men snart kom jag i skolan och mina kamrater berättade, att han inte alls var farlig. Den kunde vem som helst gyckla med. Och när vi då ibland från skolvägen upptäckte honom ätande bär, gingo vi alldeles inpå honom, småparvlar med matkorg och griffeltavla och katekes, och räckte ut tungan åt honom och skreko: -Monken, Monken! och han svarade alltid med samma uttryck: - Hundan förgefta er, jävla onga!
Och nu förstod jag, varför han tilltalade mig så vid vårt första sammanträffande.
Mina kamrater berättade: - Monken var bror till Kongen, och Kongen var förskräckligt rik. Kongen ägde en stor gård, många, många mantal, bara en fjärdingsväg från Mallas stuga. Men Monken var också rik, fast snål - det var Kongen också, fast inte riktigt så mycket. Men Monken var så förskräckligt snål, så han hade ett sillhuve, som hängde ned i ett snöre från taket i kammarn och det sillhuvet sväljde han när han var hungrig och så drog han opp'et igen. För resten pockade han bär. Och han kallades Monken, därför att han bodde ensam på kammarn och ingen fick komma in till honom, om man ville aldrig så gärna. Men Kongen kallades Kongen, därför att han var så ohejdat rik. Och Kongen och Monken voro osams. De hade inte träffats på många, många år.
Nå, det där med sillhuvudet tyckte jag var intressantast av alltsammans. Monken så jag många gånger sedan. Han blev allt eländigare och trasigare. Jag fick höra att han gick till handelsman och tiggde gamla sillar, som ingen annan ville äta och som annars skulle kastas bort. Och mögliga brödrester och skorpsmulor. Det var under vintern; på sommaren levde han av bär, lingon, blåbär och odon.
Emellertid blev det en kväll ett förfärligt liv i Mallas stuga. Några rallare hade tagit in hos henne, och rätt som det var, ville de ha ner Monken att supa med. Men Malla sökte hindra dem och dottern upplyste att Monken hade fått sorg i dagarna, så det passade inte, hade hon sagt. Hans svägerska, Kongens hustru, som var högst betydligt yngre än Kongen, hade dött. Nu sa hon bara på skoj, förstås, att det inte passade, men hon ville i alla fall att gubben skulle få vara i fred.
Men det hjälpte inte. Rallarna klättrade uppför trappan och bankade på dörren och skreko:
- Monken, Monken! men ingen svarade. Då slogo de in dörren, ty de voro betydligt dragna, och stormade in i kammarn. Där var naturligtvis kolsvart, ty Monken använde aldrig ljus.
- ä du hemma, Monk? skreko de. Du ska komma ner å supa! Annars ska vi si hjärteblon på dej å ta dia penga!
Men där var dödstyst.
- Opp mä dej, Malla, å ta ljus mä dej, för här står inte rätt te!
Och gumman klättrade upp med en ljusbit. Då fingo rallarna se en syn, som nästan kom dem att nyktra till, så rallare de voro.
I sin fållbänk, utsträckt på sina äckliga trasor, låg Monken död med ögonen vidöppna. Och hans gapande mun var fullstoppad med sedlar. Och i händerna hade han sedlar, och silverslantar lågo här och där bland paltorna.
Och alldeles kall var han.
Rallarna voro som kalkade i ansiktet. Men gumman Malla fick liv.
Hon sa: - Om I nu tiger för er kristlia dö, pöjka, så kan vi bli rika som troll!
Och hon närmade sig sängen för att gripa sedlarna som stucko ut ur Monkens mun.
- Rör'an inte, kärngfaen! skreko rallarna.
- å, nu bits han inte, kräket! ä I rädda?
- äss du rör gubben, så blir du lika dö som han, de svarar vi för!
- I mor, rör'an inte! bad dottern.
- Kräk ä I, d'ä va I ä, gamla karer, som inte tar dä som bjuss! gnisslade gumman. Men nu går I ut å härifrån, så ja får hänga opp lakan för fönstert å stänga, tess ja har fått bu te Kongen i möra bitti, för d'ä väl hanses närmasta - ut mä er, byke!
- Nää, du kärngfaen, nu lurar du oss inte! Nu går vi ner i stuva å en går ätter fjärdingsman å så håller vi vakt tess dä bler utrett å skrevet, för om en kan va lite söpen iblann, så nära tjuva ä vi inte för dä!
Och därvid blev det.
Fjärdingsmannen och flera till kommo i ottan och där blev undersökt. Mer än tjugutusen kronor hittades insydda i hans gamla paltor, och en obetydlighet hade han lyckats äta upp, vilket visade sig vid obduktionen. Han hade dött av kvävning.
Varför hade han då försökt äta upp sina pengar?
Kyrkvärdsmor i Ekarp, vilken var en välgumma och en klok kvinna, hade reda på det och hon berättade det. Kongen skulle också ha kunnat ge upplysningen:
Monken hade i sin ungdom varit kär i en flicka, och den hade brodern, Kongen, narrat ifrån honom. Kongens äktenskap hade blivit barnlöst. Nu var det Monkens uträkning att Kongen på grund av ålderdomen skulle dö före hustrun, som var åtminstone tjugufem år yngre än mannen. Då skulle efterleverskan, hans barndoms älskade, få ärva allt det Monken ägde, ty han hade själv som yngling ärvt och låtit arvet förkovras genom en snålhet, som kanske inte kan kallas normal, men - ja, kärleken kan ingen fördöma, ej heller något av dess uttryck. Och nu då den älskade dött, ville Monken hellre äta upp pengarna än låta brodern, sin närmaste arvinge, få dem. Och han var för snål att köpa en ask svavelstickor och bränna upp dem. -
Det konstaterades att han varit död i ett par tre dar, så man fann honom. Tydligen hade han vid underrättelsen om dödsfallet släpat sig hem och där ägnat sig åt sin senila förtvivlan, tills han, utmattad av hunger och förvirrad i hjärnan och rädd att någon skulle få reda på något om honom och hans, i halvt vansinne kommit på idén att svälja förmögenheten.
Nu fick Kongen emellertid som närmaste anförvant alltsammans, men han tålde inte vid glädjen däröver, utan dog kort efteråt. Malla dog också, varför vet jag inte, ty gamla satkärringar dö ju aldrig - eller som vi säga i Småland: - Dä bler käringapest en gång vart hundrade år, å då dör bara en. - Och dottern? Ja, det vet jag inte.
Men där nere vid den landsvägen hände mycket, som sedermera klarnat för mig. Då var det gåtor, som lockade genom sin farlighet och sin mystik.
Nu håller ungskogen på att växa upp. Kanske börjas det igen, då den
blir mogen.
