Klockan var tio på morgonen och jag njöt sovande mitt far niente i min bekväma säng på Grand. Ty jag hade suttit kvar något länge nere på baren kvällen förut. Då ringde det i telefon. Jag hade sagt till att jag ville vara ostörd, ty jag var inkognito i stan, men man hade tydligen missuppfattat mig nere hos portiern.
Jag steg upp gnisslande en hemsk förbannelse mellan tänderna och grep tag i helvetesmaskinens lur.
- Hallau!
- Hallå! är det artisten Engström?
- Jag är densamme som talar med eder!
- å, kära bror, det var längesedan - - va - känner du inte igen mej? - konsul Kleiner - - hä? - - kommer du inte ihåg din gamle kamrat i sjätte nedre, Kalle Johanson? Kleiner, you know? Charles Kleiner!
- Jo, visst fan, guda på dej, gamla morrhoppa, hur gick det för dej sedan? Jaså, konsul, jo, jag tackar, jag! Det är inte bara råttdito det! Nå, vad kan jag stå till tjänst med?
- Vill du äta en liten middag med mig på Djurgårdsbrunn - på tumis - gamla minnen - och ett förslag till en affär, first class - eller kanske du vill ha - damsällskap? - nå, man kan ju undvara - ha ha ha - ja, vi ha ju båda levt igenom det där - jaså, på inga villkor - Sankt Antonius i alla livets skiften - Josef däri! Men det är verkligen en affär, en god affär! Jag talar allvar nu - det är fråga om en affär på många och blanka dollars! Kommer du klockan fem? - eller vill du att jag skall hämta dig med min bil? Säg bara ifrån! All well on board! Klockan en kvart före fem håller min chaufför utanför Grand. Tummen? - All right!
Det var alltså min gamle kamrat Kalle Johanson som blev kvarsittare i sjätte nedre i Norrköping på grund av grovt fusk i en svensk skrivning. Vi fuskade ju allihop, men Kalle Johanson fuskade så fruktansvärt idiotiskt, att han fick skylla sig själv vid upptäckten. Så försvann han i världsvimlet, kom på kontor, läste språk och blev korrespondent och fick ärva tretusen zekiner av en halvmoster och gav fan i kontoret och startade en agenturdito, slängde den med förtjänst, kom över aktier i ett granitbolag, sålde dem, köpte ett hus på östermalm just då ösermalm skulle lanceras och blev lancerat, köpte ett hus till vid Birgerjarlsgatan, köpte ett hus vid Drottninggatan, köpte sig päls och fick kredit. -
Nu var han Eldslandets konsul i Stockholm, en man, som räknades med, hade ärligt betalt sina ordnar och hade rätt att bära sitt huvud högt.
å - jag kände nog Kalle Johanson - jag menar Charles Kleiner - men jag var verkligen så yrvaken och i behov av sömn eller lugn eftertanke, då han ringde på, att jag inte ögonblickligen uppfattade situationen.
Klockan en kvart före fem stod konsul Kleiners auto utanför Grand Hotel, och om precis sju minuter steg jag av vid Djurgårdsbrunn. Om två minuter kom konsuln i en 34-hästars auto farande som själva fan. Han hade inte hunnit hämta själv, utan måste ta till sitt allra våldsammaste fortskaffningsmedel.
Vi åto middag. Vi upplivade gamla minnen. Vi talade om våra gemensamma lärare och Kalle Johanson skällde friskt på dem. Hur fan kan man för resten bli lärare? 3-4 tusen kronors lön och 24 lektioner i veckan! Man skall vara korkad.
Då champagnen kom in kommo vi till affären.
- Hörru, gosse, se mig in i ögonen! Vill du förtjäna pengar?
Kalle Johanson grep min hand och fixerade mina synnerver.
- Visst fan vill jag förtjäna pengar!
- Känner du till något som heter The Hayward Hygienic Auto?
- Nej, vad fan är det?
Kalle Johanson grep min hand och viskade: Den är din och min framtid! Den är en bensinautomobil som på samma gång är elektricitetsmaskin. Fotsackens sidor släpa helt enkelt mot framhjulens sidor, som äro av glas och på det sättet får du ju den enklaste sortens elektricitet. En koppartråd går till en zinkplatta, på vilken du sätter dig - man måste naturligtvis vika ned byxorna - och på det viset laddas den åkande med hälsobringande elektricitet. Chauffören bara rör vid din näsa eller du skrapar näsan mot något, och gnistor springa ur kranen på dig. Tro mig, det är en storartad uppfinning. Sandens elektriska Herculex är humbug och Voltakorset ska vi inte tala om. - Säg mig! Du behärskar ju Strix?
- Tacka jädervulen för det! skrävlade jag.
- Nå, då kommer vi till affären! Får jag tio kvadratcentimeter var jag vill i din tidning för en reklam varje vecka under ett års tid - hör på, gosse! - så får du, får till skänks en Hayward Hygienic Auto. Men jag vill själv redigera annonsytan, jag vill ha fria händer. Apropå det, hur stor är din upplaga? Gratulerar. Nå, då vill jag också hålla dig med bensin under ett år!
- Och zinkplattor? frågade jag.
- Skämta inte i affärer! Går du med? Ja eller nej?
- Här har du kardan, gamla Kalle!
- Well, här har du min!
Jag gladdes verkligen åt den där automobilen, ty jag inbillade mig att jag skulle kunna lista bort elektriciteten och förvåna Grisslehamnsborna med en vagn som går utan hästar.
Konsul Kleiner hade sjunkit tillbaka i soffan och ringde på en ny Moët et Chandon.
- Satans slapp servering! Dom förstår inte att det skall langas ideligen, ideligen, som Rotschild byter om skjorta. Vä?? Nej, det måste gjutas nytt liv i det försoffade Stockholm och dess omgivningar. Du förstår - 10 hästars auto! Du kan ha nöje av maskinen och slå dig på läkarvård och bli förmögen - förlåt, du kanske redan är förmögen! Hörru, ska vi inte be flickorna komma in och dricka ett glas. De släpa hela dan, dystert liv, vä?? Fan, då jag tänker på de stackars ungarna, som passa opp och äro glada åt en femtioöring i dricks, blir jag rörd, ska vi ta dom med oss till stan? Vä?? Di kan behöva lufta på sig litet. Ha ha!
I detsamma slocknade ljusen. Mörkret var kolsvart.
Jag tog fram min goda lappkniv, som jag alltid bär på mig. Den har suttit i väl hundra renars hjärtan. Jag kysste dess oljiga blad och sade till Kleiner: - Hör du, Kalle Johanson, det var fan vad ditt hjärta dunkar! är du mörkrädd?
- Inte är jag mörkrädd och inte heller har jag dåligt hjärta, fast jag är litet fet. Men det är något som dunkar. Jag måste ha druckit för mycket champêtre. Och så slocknade ljusen! Det är ju fan! Kanske är det hjärtat som dunkar. Lyss på mitt bröst, är du hygglig, känn på hjärtat! Jag blir ruggig till mods.
Jag knäppte upp hans väst och kände på hans bröstkorg.
-Förstår du dig på sådant där? frågade han. Mitt hjärta har alltid varit first class!
Jag kände efter med fingerspetsarna och trevade på konsulns revben. Jag räknade - och mellan fjärde och femte revbenet satte jag in kniven så hårt jag kunde. Den var skarp och det var som att sticka i margarin. Samtidigt tog jag honom för munnen, ty han gurglade litet. Han skakade på axlarna, och en darrning började i nacken och slutade nere i benen.
I samma ögonblick vaknade jag. Telefonen i mitt rum ringde och jag rusade upp. Det var portiern.
- Förlåt, herr Engström, att jag ringde om igen, men herr Engström
tycktes inte höra den första ringningen. Herr Berger och herr Forsberg
och herr Engströms bror vänta nere i baren!
