Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anders Zorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öns kapell och fyrtorn hägra. Nu kom kvällsbrisen och
gav oss litet fart. Det skulle finnas en hamn, men var?
Plötsligt gulnade vattnet och vi urskilde tydligt
bottenstenar och vaggande tångruskor. Vi beredde oss på
en liten grundstötning, då vi upptäckte en fiskarbåt
på väg ut till havs. Vi hissade lotsflaggan. Grund
syntes överallt omkring oss. Vi försökte gå till havs
igen samma väg vi kommit. Då vände fiskarbåten, inan
svängde armarna och pekade. Vi föllo av, Mejt fick
fart och vi trodde oss klara, då fiskarbåten, rodd av
kraftiga armar, var alldeles inpå oss och en man
ropade på svenska: »Fall mera! Det ligger en stor
sten framför er.»
Vi föllo förbi ett grund, som annars skulle ha
skaffat oss nattarbete, och voro räddade.
Båten lade sig längs Mejt och lotsen steg ombord,
Hans gång på vårt däck var stolt som en vikings ocb
med sina nakna fötter gick han säkert som på sitt
eget stugugolv.
Det var ingen lätt insegling från den plats vi
befunno oss på, då han kom ombord. Det blev lova,
falla, lova, falla i oändlighet.
Plötsligt sade lotsen: »Är ni svenskar?»
»Ja.»
»Vi äro av samma stam. Gud välsigne!»
Och han räckte fram handen åt oss. Det var som om
vi skulle ha hälsat på någon av våra förfäder tio
släktled tillbaka i tiden.
Då vi äntligen lågo i hamn och lotsen gått ombord
på sin skötbåt, kände vi redan att vi voro hela öns
välkomna gäster. Det var sent, men vi gåvo oss ej
tid att vänta till följande morgon. Vi rodde i land
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
