Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anders Zorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Plötsligt såg jag att han nickade till. »Satan, Anders
sitter ju och håller på att somna», skrek Gallén till
mig. »Det här duger inte!»
Jag klättrade fram till Anders.
»Du måste vara dödstrött — låt mig ta rodret!»
»Kan du verkligen ansvara för Mejt i det här
vädret?»
»Ja, mer än du som håller på att lura av. Mejt
seglar ju som i hallonsaft. Vi är ju på öppna havet
utan några farligheter. Det gäller bara att hålla sig
vaken och jag är inte det minsta sömnig.»
Jag var verkligen outtröttligt seg på den tiden.
»Ja, jag satt till och med och drömde», sade Anders.
»Nå ja, tag rodret, men du får inte sitta ensam. Du
måste ha en av gastarna hos dig, om något skulle
hända. Tag pojken (det var den som seglat oss på
grund en gång), han är bra och spänstigast av oss
allihop. Men vi måste surra fast honom!»
Pojken fick krypa akter över och surrades med en
lagom ände om livet och Anders kröp ned i salongen
till Gallén, där han ögonblickligen slocknade.
Pojken och jag voro ensamma på däck. Faran var
ju ingen så länge grejorna höllo, men jag medger att
den nattseglingen aldrig skall gå ur mitt minne. Sjön
ökade. Så småningom slocknade lanternorna — sist
slocknade kompassljuset.
Ibland sutto vi i vatten till halsen när brotten gingo
över. Dessa lyste ju litet så att man något så när
kunde ta sjöarna. Jag hade endast vinden att styra
efter. Det blev en lång natt för mig och jag
välsignade gryningen, när den äntligen infann sig. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
