Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anders Zorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
farfadern levde ännu och hennes hem besöktes. Hennes
döttrar gingo in för att hämta gumman och förbereda
henne på sammanträffandet med en släkting. Då hon
fick se Zorn, utbrast hon: Aber Leonard!!
Hon trodde det var Zorns far.
Jag vill ej ge mig in på rasbiologiska funderingar.
Det torde vara tillräckligt att han härstammade från
två sunda bondesläkter, en bajersk och en svensk.
Hans mor, vilken han även delvis liknade i ansiktets
läggning, hade antagligen inga konstnärliga
egenskaper. Men egendomlig var hon såtillvida att hon
helst gjorde karlarbete ute i marken, slog hö etc.
Matlagning var bland det värsta hon visste. Men hon
gjorde gärna »krus» på kläderna, broderier och
dylikt.
Även till det yttre var Zorn imponerande och av
en värdighet som fick respekt. »Man sätter sig icke
på näsan på Anders.» Om någon försökte det, vilket
var mycket sällsynt, gjorde han aldrig om det, ty
Zorn kunde bita ifrån sig med en replik som passade
just för tillfället och förkrossade. Även fysiskt var
han mycket stark, innan hans hälsa bröts. Hans
elegans i klädedräkt har mången fåfängt sökt härma och
man kan med skäl säga att han i yngre dagar var
Stockholms förnämligaste arbiter elegantiarum.
Sådant roade honom och han var lika ytterligt noga med
sin utstyrsel som med sin kroppshygien.
Men den månad han brukade tillbringa i sin
fiskarstuga vid Gopsmor i Dalarna roade det honom lika
mycket att återgå till naturen. Då ville han leva
stenåldersmänniska, åt ur träfat med fingrarna och låg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
