Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Naturhistoria - Inledning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
infusionsdjur och svamptrådar, som trifvas i
smutspölen – visa sig plötsligt svårigheter, och
äfven framstående forskare hafva tagit miste och
hänfört växter till djurriket och tvärt om. Ett
af de vanligast anförda kännetecknen på ett djur,
rörelseförmågan, sviker här och visar sig tillhöra
ett stort antal mikroskopiska växtformer. Djuren ha
dock i allmänhet mun och matsmältningskanal[1], under
det att växterna upptaga födan medelst rötter. Djuren
lefva af organiska ämnen (andra djur eller växter),
växterna af oorganiska[2]. Dessa äro de viktigaste
olikheterna. Den kemiska sammansättningen är ungefär
lika: väfnaderna bestå hufvudsakligen af kol, väte
och syre. Hos djuren förekomma kväfve och ofta kalk
i större mängd.
Så väl djur som växter bestå af för blotta ögat
osynliga blåsor, kallade celler, som i början äro
rundade, saftiga och tunnväggiga, men sedan under
individens tillväxt på mångfaldigt sätt ändra form,
fasthet och innehåll. I synnerhet förändras de mycket
hos de högre djuren, i det somliga bilda ben och
tänder, andra hår, hud, senor o. s. v.
Vissa funktioner äro för djur- och växtvärlden
gemensamma. Dessa äro: 1) assimilation eller
användning för individens behof af intagen föda,
2) dekomposition eller upplösning och afsöndring af
förbrukade ämnen, 3) tillväxt, 4) reproduktion eller
fortplantning. Hos djuren tillkommer 5) relationsfunktion eller förmågan att sätta sig i förbindelse med omgifningen. För dessa funktioner finnas bestämda
organ eller verktyg, som äro desto mera sammansatta,
ju högre utvecklad ägaren (djuret eller växten) är.
Assimilationen består i allmänhet däri, att födan
med tillhjälp af vissa safter (magsaft, galla,
cellsaft) upplöses och omvandlas och därefter sprides
i kroppen. Under växandet bygger födan sålunda upp
kroppen och håller den sedan vid makt. Det blir kött,
ben, blommor och blad af den. Dekompositionen består
däruti, att skadliga ämnen aflägsnas ur kroppen och
att andra föras från ett ställe till ett annat,
där de bättre behöfvas. (Vid längre fasta, såsom
under en sjukdom, föres fettet från olika delar
af kroppen till blodet och förbrukas). Efter döden
inträder fullständig upplösning och återgång till
det oorganiska riket.
De flesta organismer tilltaga i storlek under någon
del af sin tillvaro. Detta tillgår så, att cellernas
antal ökas, hvilket i allmänhet sker genom upprepad
tudelning. Enär de därvid uppkomna cellhalfvorna
utväxa till samma storlek som den ursprungliga
cellen, tilltager också hela organismen i storlek. Då
individen uppnått den för arten vanliga storleken,
upphör tillväxten. Storleksgränsen växlar föga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
