Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Naturhistoria - Tredje avdelningen: Växternas och djurens utbredning - Tillägg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
281
de senare uppträda de lägsta, fiskarna, först,
därefter följa groddjuren, sedermera kräldjuren
samt sist däggdjuren och fåglarna - alltså uppträda
ryggradsdjuren just i den ordning, som man med
kännedom om deras olika utbildningsgrad har anledning
att förutsätta. Synnerligen många och viktiga fakta
ur så väl embryologien som anatomien*) ådagalägga
dessutom med all önskvärd tydlighet, att kräldjuren
ej blott äro däggdjurens och fåglarnas föregångare i
tiden, utan att de två senare verkligen utvecklats
ur kräldjursformer. Så har den äldsta kända fågeln
- den s. k. urfågeln, påträffad i litografiska
kalkstenen vid Solenhofen - att uppvisa en hel
rad kräldjurskarakterer, hvilka ej förekomma hos
våra nu lefvande foglar, såsom tänder, fullkomligt
fria fingrar med starkt utbildade klor å vingarna,
lång svans o. s. v. Äfven inom många trängre grupper
kunna vi följa arternas gradvisa utveckling under på
hvarandra följande tidsperioder. Sålunda har inan
upptäckt en fullständig rad af öfvergångsformer,
mynnande ut i vår nu lefvande häst. Man har
nämligen funnit ganska fullständiga lämningar
af ett litet utdödt hofdjur med fem tår på fram-
och tre på bakfötterna. Utgående från detta djur,
har man kunnat påvisa, huru de yngre formerna allt
mer och mer uteslutande började att stöda på den
mellersta tån, medan samtidigt sidotårna blefvo
allt mer och mer onyttiga och till följd däraf
förminskade, tills slutligen dessa djurs nu lefvande
afkomlingar: hästen och hans samsläktingar (åsnan,
sebran etc.) blott äga en fullt utbildad och användbar
tå; dock finnas ännu i dag på hästens skelett rester
af de sist försvunna sidotårna, fullständigt dolda
under huden. Äfven med afseende på andra organ,
t. ex. tänderna, kunna vi hos sagda utdöda hofdjur
följa en fullständig rad öfvergångsformer, hvilken
börjar med det förut omnämnda äldsta häst-liknande
hof djuret och slutar med vår moderna häst. Att vi
rörande flere paleontologiska fakta på våra kunskapers
nuvarande ståndpunkt ej kunna bilda oss någon nöjaktig
förklaring (t. ex. flere djurgruppers plötsliga och
alldeles oförmedlade uppträdande) bör ej förvåna
oss, då vi besinna, huru ytterligt ofullständiga de
paleontologiska urkunderna med nödvändighet måste
vara samt huru ringa del af jordytan ännu blifvit i
detta afseende undersökt.
Körande människan har bland naturforskarne spörsmålet
redan sedan länge ej mera varit, om hon utvecklats
ur lägre organismer, utan blott liuru, på hvilken
väg detta skett. Ehuru sistnämnda fråga ännu ej på
ett nöjaktigt sätt kan besvaras, så hafva dock de
allra sista årens upp täckter lämnat synnerligen
betydelsefulla bidrag, hvilka ådagalägga, att
forskningen, ledd af descendensprincipen, äfven hvad
människans härledning beträffar, är inne på rätta
»paret. Så har man lärt känna en
*) Läran om organismernas byg^iuul.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
