Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geologi - Jordens fysiska beskaffenhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128?
och på 30 kilometers djup till + 1000° o. s. v. Tänker
man sig värmegraden tilltaga på detta sätt, skulle
denna på ett djup af 60 kilometer vara så hög, att
alla bergarter vore i smält tillstånd. Af fysiken
känna vi emellertid, att en massa, som är utsatt för
starkt tryck, smälter först vid en högre temperatur,
än då intet tryck förefinnes. Häraf kunna vi sluta,
att stenmassorna i det inre ej behöfva tänkas vara
i smält tillstånd förr än på ett vida större djup än
det ofvan angifna och att den fasta delen af jorden
sålunda bor hafva en mäktighet, som öfverstiger
60 kilometer. Emellertid hafva flere vetenskapsmän
antagit, att jordens inre ännu är en glödflytande
massa, en rest från den tid, då hela jordklotet
hade denna beskaffenhet. Andra åter anse, att icke
hela den inre massan är flytande, utan till följd
af det ofantliga tryck, för hvilket den är utsatt,
åtminstone till större delen är fast. Hurudant jordens
inre än må vara beskaffadt, så mycket är emellertid
klart, att det måste härbergera en ansenlig mängd
värme. Otaliga bevis för tillvaron af denna värme
finnas, och vi skola i det följande lära känna flere
storartade yttringar af densamma.
Jordytan betäckes till nära 3/4 af vatten, som dock är
ganska ojämnt fördeladt. Norra half klotets landmassor
utgöra närmare 2/5 och sålunda hafven omkring 3/5,
medan inom södra halfklotet kontinenterna och öarna
utgöra l/i, under det att % utgöras af haf.
I afseende på fastlandets utbredning och beskaffenhet
för öfrigt kan här vara nog att påpeka ett par
hufvudpunkter, som från geologisk synpunkt äro af
ganska stor vikt.
Fastlandet är i stort uppdeladt i två af hvarandra
oberoende kontinentalmassor, den östra bestående af
Europa, Asien och Afrika och den västra af N. och
S. Amerika. Till den förra sluta sig de australiska
ögrupperna. Dessa båda kontinenter äro ungefär på
midten genom inträngande hafsvikar uppdelade i en
nordlig och en sydlig hälft. Europa och Asien bilda
sålunda en nordlig landmassa inom den förra med det
genom Medelhafvet och Röda hafvet afgränsade Afrika
i söder. Det smala näset mellan dessa båda haf svarar
emot Panamanäset, som förbinder N. och S. Amerika.
En annan egenhet i kontinenternas byggnad, som också
genast faller i ögonen, är bådas karakteristiska
afemalning mot söder. Mot norr äro kontinentniassorna
hopade nära hvarandra och gå högt mot polen; söder ut
gå de alltmer ifrån hvarandra och utmynna kil-formigt
i S. Amerikas, Afrikas samt Australlandets sydspetsar,
hvilka å sin sida äro jämförelsevis långt aflägsna
från Sydpolen.
Hvad å andra sidan höjdförhållandena på jordklotet
beträffar, vilja vi här endast vidröra en
egendomlighet i de olika bergskedjornas utsträckning
inom de båda stora kontinenterna, hvilken utbildning
i geologiskt hänseende är af stor betydelse, såsom
den österrikiske geo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
