Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geologi - Bergbildningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bergbildningen.
De rent vulkaniska krafterna äro visserligen
storartade och inverka på människans sinne
förnämligast af det skäl, att de på kort tid
och inför hennes ögon åstadkomma vidtgående
förändringar. Väldiga vulkankäglor uppbyggas sålunda
inom loppet af historisk tid, massor af fasta ämnen
föras af de heta källorna ur jordens sköte och
afsättas på dess yta, Jordbäfningar sönderspränga
marken, och delar af jordskorpan sjunka in. Men
dessa verkningar äro dock endast en obetydlighet
mot sådana, som försiggå under årtusendens och åter
årtusendens förlopp, fastän dessa just på grund
af den långa tidrymden ej med samma lätthet kunna
följas. Vi behöfva blott göra en jämförelse för
att fatta detta. Se vi på en bergkarta öfver Europa
och jämföra Etna, Vesuvius och intill dem liggande
vulkanöar med t. ex. Alpernas bergmassa, på finna
vi genast, huru underlägsna de förra äro de senare
så till utsträckning som höjd. Visserligen reser
sig Etna mer än 3000 meter öfver hafvet, men detta
är endast ett enstaka berg, då däremot Alperna hafva
att uppvisa den ena bergstoppen invid den andra ända
upp till 4000 meter och därutöfver.
Alperna hafva icke några vulkaner inom sig, och
deras uppkomst kan sålunda icke tillskrifvas
några vulkaniska utbrott, Jordbäfningar eller
dylikt. Likartadt är förhållandet med de andra stora
bergskedjorna inom Europa, och gå vi därutanför,
skola vi snart finna, att samma sak upprepas inom
de öfriga världsdelarna. Bergskedjorna måste sålunda
hafva någon annan orsak att tacka för sin tillvaro. I
korthet kan sägas, att jordskorpans afkylning och
den därigenom uppkomna sammandragningen ytterst äro
orsakerna till bergskedjornas bildning.
I inledningen hafva vi sett, att enligt Kant-Laplacés
teori jorden en gång varit ett alltigenom
glödflytande klot, som långsamt af kyldes. Den fasta
stclningsskorpa, som efter hand bildades, måste enligt
fysikens lagar vid sin fortgående afkylning minskas
i volym och sålunda sammandragas lika väl som det
glödflytande inre. Men denna sammandragning måste inom
den fasta massan alstra en spänning, som slutligen
blir så stor, att den tvingas att skaffa sig luft,
hvilket icke kan ske på annat sätt än därigenom,
att vissa partier af jordskorpan sammantryckas och
uppskjutas, medan åter andra nedsänkas i de hålrum,
som bildats genom den inre massans hopdragning. I
stället för vulkanismens nedifrån uppåt verkande
kraft få vi sålunda här en. annan, som verkar
horisontellt. Vidare är att ihågkomma att denna
kraft icke yttrar sig ryckvis eller plötsligt, utan
som en långsamt, men oupphörligt verkande rörelse i
jordskorpan och därför också benämnts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
