Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geologi - Isens verksamhet - Luften
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Grönland och Spetsbergen förete nu det utseende, som
Skandinavien hade under den s. k. istiden. Grönland
är med undantag af några obetydliga landremsor
vid kusterna betäckt af en stor inlandsis,
som sköldformigt höjer sig mot det inre och är
stadd i ett långsamt framryckande mot kusterna. I
synnerhet mot kusten är denna inlandsis mycket ojämn,
genomdragen af djupa remnor och sammanskrufvad i
de mest vilda former. Längre inåt antager isen ett
annat utseende. Den är täckt af snö, som frusit ihop
till en kornig massa med jämn eller småkullrig yta,
såsom figurerna 32 och 33 visa.
Ar 1883 inträngde Nordenskiöld ett långt stycke
på Grönlands inlandsis. Ofvanstående figurer äro
afbildningar efter fotografier, tagna under denna
färd. Sedermera lyckades det 1888 norrmannen Nansen
att öfvertvära hela inlandsisen. Detta var dock icke
första gången en sådan vandring utförts, ty redan
1873 hade Nordenskiöld i sällskap med Palander gått
190 kilometer tvärs öfver isen på Nordostlandet
af Spetsbergen, den nordligaste isvandring, som
hittills företagits. Nordostlandet ligger nämligen
på 80° polhöjd.
Då inlandsisen framtränger till hafvet, hvilket
vanligtvis sker i stora fjordar, som djupt intränga
i Grönland, skjuta ismassorna ut däri, sönderbiytas
samt drifva sedan omkring i vattnet. Sådana
flytande isstycken äro ofta af väldiga dimensioner
och benämnas också med rätta isberg. I de södra
polarländerna bildas på samma sätt isberg från stora,
ännu outforskade inlandsisar. Endast en mindre del
af isbergen är synlig öfver vattnet, medan omkring
9/io af deras massa är nedsänkt därunder. Då dylika
påträffats, som varit öfver 100 meter höga öfver
vattenytan, kan man sluta sig till den ofantliga
ismassa, som de innehålla.
Isbergen föra ofta med sig samlingar af stenar och
grus från land, och då de slutligen smälta, aflastas
de medförda moränmassorna antingen på hafsbottnen
eller vid de stora bankarna i Atlanten. På detta sätt
hafva också isbergen sin betydelse för jordytans
ständigt försiggående förändring, och detta desto
mer, som det af dem medförda fasta materialet kan
förflyttas flere hundra mil från sin hemtrakt.
Luften.
Luften inverkar liksom vattnet så väl förstörande
som nybildande på jordytan. Af luftens båda
hufvudbeståndsdelar syre och kväfve, hvilka äro
mekaniskt blandade med hvarandra och ej kemiskt
förenade, är det förnämligast syret, som är verksamt
i detta hänseende.
Vid bergens fÖrvittring arbetar luftens syre i
samband med vattnet; de i bergarterna ingående
mineralen upptaga direkt syret och vattnet,
hvilka kemiska processer benämnas oxidering och
hydratisering. Järnets s. k. röstning är t. ex. en
sådan oxidering och hydratisering.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
