Enhvar sin egen lärare. Undervisningskurser för själfstudium / I:339 (1893) Author: Per Edvard Magnus Fischier - Tema: Textbooks for schools Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fysik och Kemi - Kroppars beståndsdelar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Svafvelsyran förenar sig med metaller till salter,
kallade sulfater, t. ex. järnvitriol (järnsulfat)
och gips (kalciumsulfat).

Fritt svafvel (gediget eller nativt) träffas i
vulkaniska trakter och hämtas hufvudsakligen
från Sicilien, men äfven i förening med
metaller finnes svafvel i naturen, bildande
s. k. svafvelmetaller. Dessa svafvelmetaller utgöra
malmer, ur hvilka metaller kunna framställas; sålunda
är kopparkis en malm, hvarur koppar framställes. I
Sverige beredes svafvel genom glödgning af en sådan
svafvelmetall, nämligen svafvelkis.

Äfven i några organiska ämnen, såsom ägghvite- och
ostämne, ingår svaflet som väsentlig beståndsdel.

Svafvel begagnas bland annat till beredning af krut,
som är en blandning af svafvel, kol och salpeter.

När svaflet förekommer nativt, är det
kristalliseradt. Kristaller äro regelbundna kroppar
med plana ytor, symmetriskt ordnade omkring vissa
räta linjer, som man kan tänka sig gående genom en
punkt inuti kroppen. Se fig. 1, 47.


Fig. 1.

Fluor utgör tillsammans med klor, brom och jod en
naturlig grupp; de hafva erhållit det gemensamma
namnet haloider eller saltbildare, däraf att de med
väte bilda syror och med metaller salter.

Fluor förekommer i naturen hufvudsakligen i förening
med kalcium i det mineral, som kallas flusspat. Fluor
har först år 1886 af Moissan blifvit framställd i
fritt tillstånd, hvarvid den befanns vara en färglös
gas, som sedan vid vanlig temperatur och med våldsam explosion förenas med väte.

Blandas flusspat och svafvelsyra, erhålles vid
upphettning en förening mellan fluor och väte, kallad
fluorväte, en färglös och flyktig (lätt öfvergående
till gas) vätska, som etsar glas, emedan den med
kisel, som utgör en beståndsdel i glas, bildar
gasformig fluorkisel.

Klor finnes icke fri i naturen, men ymnigt
i förening med andra kroppar, i synnerhet med
metallen natrium, hvilken förening är vårt vanliga
koksalt, hvarför koksalt också benämnes klornatrium
eller natriumklorid. Fri utgör klor en tung,
gröngul, starkt luktande, ej brännbar gas, som
i vissa fall kan underhålla förbränning. Antimon
brinner nämligen i densamma, hvarvid antimonklorid
uppstår. Med väte förenas klor till klorvätesyra eller
s. k. saltsyra. På klorens benägenhet att förena sig
(frändskap till) väte grundar sig dess användning
dels såsom blekningsmedel, i det organiska färgämnen
däraf förstöras, dels som desinfektionsmedel för
bortskaffande af illaluktande och för hälsan skadliga
ämnen ur luften.

Brom förekommer aldrig fri i naturen, endast sparsamt
i förening

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>