Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fysik och Kemi - Elektricitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för den elektriska blekningen blifver mycket billigare, än då klorkalk
begagnas.
7. Äfven inom sockerfabrikationen har man med framgång sökt
använda elektriciteten.
8. Slutligen må vi äfven omnämna en svensk uppfinning, nämligen
elektricitetens användning till garfning. Grarfning afser, att de genom
mekanisk och kemisk behandling preparerade fibrerna i huden skola
förenas med och omslutas af det använda garfämnet. Dettas
inträngande i hudens porer beror på kapillära krafter. Genom användande
af elektriska strömmar lär man kunna höja dessa krafters verkan. Denna
användning af elektriska strömmar beror ej direkt af dess kemiska
verkan, men står i nära samband därmed, hvarför vi ansett den böra
här upptagas.
Värme- och ljusverkningar. Då en elektrisk ström går fram i en
ledare, har den ett motstånd att öfvervinna, i det att eterpartiklarna
sannolikt tränga sig fram mellan ledarens molekyler; däraf följer att
en del af deras rörelse förbrukas att sätta molekylerna och deras
eterhyllen i vibrerande rörelse, d. v. s. att frambringa värme, och ju större
motståndet är, desto större blir det framkallade värmet, hvilket beror
af strömmens styrka och motståndet. I en fin tråd alstras därför
mera värme än i en grof. Det alstrade värmet upphettar tråden, och
blir uppvärmningen tillräckligt stark, börjar ledningstråden glöda eller
till och med att smälta.
När man närmar en ledare till elektricitetsmaskinens konduktor,
hoppar en gnista öfver; samma företeelse kunde man äfven vänta sig,
när man närmar ledningstrådarna från en galvanisk stapels poler till
hvarandra. Detta inträffar dock icke, men vid strömmens afbrytande
ser man ofta ljus mellan ledningstrådarna. När ledningen afbrytes,
kommer visserligen luft, som utöfvar stort motstånd, in mellan ledarens
ändar, men eterpartiklarna röra sig på grund af sin stora hastighet
framåt genom luftlagret. Därvid afslitas från ledningstråden små
delar, hvilka upphettas till glödning. Med spektroskopet kan man
undersöka ljuset, hvarvid man observerar spektrum af trådarnas ämne i
glödande gasformigt tillstånd. Slutes strömmen medelst kolspetsar, hvilka
sedermera aflägsnas från hvarandra, så uppkommer mellan spetsarna
en starkt lysande ljusbåge, bestående af en ström glödande
kolpartiklar, som oafbrutet passera mellan kolspetsarna. Som kolet vid glödning
i luft småningom förbrännes, blir afståndet mellan kolspetsarna allt
större och slutligen så stort, att strömmen afbrytes och ljusbågen
slocknar. Skall ljuset fortfara en längre tid, måste därför spetsarna
närmas intill hvarandra, allt eftersom de förtäras.
Sedan Davy 1813 upptäckt den galvaniska ljusbågen, äro en mängd
försök gjorda att använda det elektriska ljuset för belysning. På tre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
