Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fysik och Kemi - Elektricitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för galvanoplastiska ändamål, för belysning och för kraftöfverföring.
Dessa strömmar alstras af dymamo-elektriska maskiner, som
konstruerats på grund af nyssnämnda iakttagelse.
De första maskinerna af ifrågavarande slag voro försedda med
magneter af stål och kallas magneto-elektriska maskiner. År 1867 funno
Siemens och Wheatstone, att man utan användande af stålmagneter kan
erhålla strömmar; de utbytte nämligen permamenta magneter mot
elektromagneter. Dessa maskiner kallas dynamo-elektriska.
Då en stark ström kretsar omkring ett järnstycke, blir det
magnet, som vi redan förut sagt; denna magnetism försvinner sedermera i
det närmaste, men en ringa del kvarblifver dock och är tillräcklig att,
om en ledning bringas i rotation i närheten
af järnstycket, i densamma framkalla en ström;
ledes denna ström omkring elektromagneten,
så förstärkes densamma för att i sin tur
förstärka strömmen, o. s. v.
De strömmar, som alstrades i de första
magnetomaskinerna, voro växelströmmar; de
gingo nämligen ena gången i en riktning,
andra gången i motsatt riktning; det behöfdes
därför s. k. strömvändare för att få strömmen
att gå i samma riktning.
Vi skola försöka lämna redogörelse för
en dynamomaskin, som kan sägas ligga till
grund för våra nuvarande maskiner af detta
slag, en maskin, som på ett enkelt sätt
förvandlar mekaniskt arbete till elektriska
strömmar, hvilka ock utan strömvändare alltid gå
i samma riktning i den yttre ledningen.
Det var belgiern Gramme, som år 1870
uppfann denna maskin. Den utgöres af en
hästskoformig elektromagnet (fig. 70), mellan
hvars poler roterar en järnring, beklädd med flere knippen koppartråd,
hvilka stå i beröring med hvarandra, därigenom att deras ändar gå till
metallplattor, fästa vid ringens axel. I dessa knippen induceras strömmar,
på så sätt att strömmarna på ena sidan om 0-punkterna (fig. 71) gå
i en riktning, på andra sidan i motsatt riktning, såsom ses af figuren.
De mötas vid plattan a, som ligger rätt öfver ena 0-punkten; där
uppfångas strömmen och utledes medelst borstar af metalltråd samt
återkommer till maskinen vid b.
 |
| Fig. 70. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
