Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Astronomi - Spektralanalys - Solens värmeutstrålning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Betraktar nian en solfläck dag från dag, så ser nian,
dels att den är ganska föränderlig, dels att den har
en rörelse öfver solytan, beroende däraf, att den
deltager i solens vridning kring axeln. På ungefär
två veckor hinner fläcken gå från den vänstra till
den högra randen. Fläckarna äro, som af det föregående
framgår, håligheter eller gropar i solytan. Storleken
är mycket växlande, från knappast skönjbara till
sådana, hvilkas rymd är femtio gånger större än
jordklotets eller mera.
Man har i solen med hjälp af spektralanalysen funnit
väte, natrium, järn, nickel, magnesium, zink, koppar
med flere ämnen. Ämnen, som man icke funnit i solen,
äro arsenik, bly, kvicksilfver, silfver m. m., hvarmed
likväl naturligtvis icke är sagdt, att de ej finnas
där. De kunna ju finnas där, utan att man ännu lyckats
påvisa dem. Vidare synas ämnen förekomma i solen,
hvilkas tillvaro på jorden ännu ej är ådagalagd.
Hvad vi hittills sagt oni solen kan sammanfattas däri,
att solen är ett glödande gasklot af en oerhörd
storlek och med en värmegrad så hög, att de mest
svårsmälta metaller där förekomma förflyktigade, eller
i gasform; att denna gasmassa på ytan genom afkylning
har antagit en på ett egendomligt sätt förtätad form;
att från själfva ytan, men ej från den inre massan,
det starka ljuset utstrålar; vidare att stora
omstörtningar i solmassan oupphörligen förekomma,
hvarvid de lättaste ämnena, hufvudsakligen vätgas,
utslungas i form af tusentals mil höga flammor
(protuberanser) samt rubbningar förekomma i det
lysande skalet, så att den inre, ej starkt lysande
massan blottas och en s. k. solfläck uppkommer.
Solens värmeutstrålning.
I hvarje ögonblick utstrålar solen värme emot
jorden. Vi kunna ibland känna, att denna är mycket
liflig. Tänka vi oss värmet öfver en större yta
saroladt, så är det för visso ganska mycket, ty på
en varm vårdag se vi t. ex., huru solen på några
timmar förmår att genom upptinande sammansmälta ett
snöfält ganska mycket, oaktadt solstrålarna verka
allra minst på hvita föremål. Men solen lyser på en
gång öfver halfva jorden, det vill säga öfver två
och en half millioner kvadratmil af jordens yta. Det
är således i det hela en oerhörd värme* flod, som
kommer jordytan till godo. Denna värme skulle vara
ännu större, om den ej i ganska hög grad dämpades af
jordens luftkrets. Slutligen, och framför allt måste
vi besinna, att solen strålar ut värme åt alla håll,
ej blott i den riktning, däråt jorden finns. Från
solen sedd, ser jorden utomordentligt liten ut,
endast som en klar stjärna, och därför är det tydligt,
att de värme- och ljusstrålar, som råka falla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
