- Project Runeberg -  Enhvar sin egen lärare. Undervisningskurser för själfstudium /
I:434

(1893) Author: Per Edvard Magnus Fischier - Tema: Textbooks for schools
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Astronomi - Solens framtid - Planetsystemet - Jordens läge i världsrymden

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

glödande svalg, så skulle det stilla henne endast för
en jämförelsevis ganska kort tid.

Man måste därför söka denna ersättning på annat
håll. Solen är ju en kropp, som ännu ej antagit fast
form, hela hennes massa är bildbar så till form som
äfven till omfång, det vill säga att massan gifver
efter för de på henne verkande krafterna. Genom den
stora kraft, som solens massa besitter att draga
alla kroppar mot hennes medelpunkt, utöfvas ett
starkt tryck på ytan. För trycket ger massan efter,
och solen minskar sitt omfång, hon blir mindre, hon
blir sammanpressad. Men däraf åter utvecklas värme,
en utomordentligt hög värme, som mer än väl blir
tillräcklig att ersätta förlusten. Sammanpressningen
är dock så ringa, att vi antagligen ej på många
årtusenden skola kunna uppmäta den.

Men vidare! Solen kan ej i evighet sammanpressas, ty
hon skulle ju då försvinna. Hon kan ej sammantryckas
längre än till en viss gräns, förrän massan begynner
antaga fast form, dock antagligen först efter
millioner år. Då är det äfven slut med ersättningen
för utstrålningen och solen kallnar, mörka fläckar
af slaggartade utfällningar börja betäcka hennes
yta. Snart är kanske hela den ena sidan mörk, och
solen belyser jorden och hennes medsystrar planeterna
blott under den tid den ljusare, ännu delvis lysande
sidan är vänd emot dem. Men äfven dessa ljusa
ställen mörkna och snart - efter ännu några tusen
år - dallrar den sista ljusstrålen glimmande ut i
världsrymden. Solen är därefter en mörk världskropp,
och planeterna kretsa kring henne sin ensliga gång,
belysta endast af det tindrande stjärnljuset; några
skilda årstider råda ej längre på dem, utan blott en
evig natt och en evig vinter; allt lif är utdödt, och
det hela är den tröstlösaste bild af - ett förgånget.

Planetsystemet.

Jordens läge i världsrymden.

Vi veta, att vår jord ej är, som det kan tyckas
oss, stillastående i världsrymden, utan att hon har
rörelser af flere slag. Hon behöfver intet underlag
att hvila på, utan sväfvar fritt i världsrymden. Det
finns i själfva verket ej någon viss riktning, som
kallas nedåt eller uppåt, ty det vi kalla nedåt, kalla
andra uppåt, de nämligen, som bo på den klotformiga
jordens motsatta sida. Det, som för oss är en lotet
riktning, kan åter för andra vara en vågrät. Vi
måste söka

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:33:10 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/enhvar/0442.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free