Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Astronomi - Venus - Jorden såsom världskropp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sidan helt och hållet mörk, d. v. hon synes icke
alls. Äfven för Venus har Schiaparelli stadfäst samma
egendomliga axelrullning som för Mercurius. Äfven
där har således den ena planethalfvan ständig dag
och den andra ständig natt. Genom detta egendomliga
förhållande måste uppenbarligen de fysikaliska
förhållandena på ytan vara utomordentligt olikartade
med de på jorden rådande. Ytterligare har det blifvit
upp-dagadt, att Venus har en luftkrets som vår, men
nära dubbelt så tät, och att i denna tunga molnmassor
ständigt äro lägrade. Af fig. 11 finna vi, att hon
är ungefär jämnstor med jorden. Hon är i själfva
verket knappt märkbart mindre. Årets längd är på
Venus 225 dagar.
Jorden såsom världskropp.
Följa vi planeterna efter den ordning vi begynt, så
träffa vi härefter på vår jord, som vi visserligen
väl känna. Men hvarje sak har flere sidor, och jorden
kan äfven betraktas från flere olika synpunkter. Här
gäller det för oss att studera henne i egenskap af
världskropp. Vi ha redan förut fäst vår uppmärksamhet
vid hennes beroende af solen och hennes rörelser
kring så väl denna som kring sin axel, uti hvilka
förhållanden hon liknar flertalet bland planeterna,
och hvarigenom hon just själf visas vara en ibland
dem. Men då vi nu med vår kännedom om henne till
utgångspunkt vilja studera de öfriga planeternas
fysiska tillstånd, så skola vi söka att göra klart,
huru jorden med allt, som är på hennes yta, skulle te
sig utifrån världsrymden. Tänka vi oss förflyttade
alltför långt bort, så skulle hon synas som en
lysande punkt eller kanske ej alls synas. Vi välja
därför ett afstånd, som är endast några tusen mil
(fig. 12). På och öfver jordytan finnas land och haf,
luft, moln, snö och ismassor med mera. Vi vädja till
den erfarenhet vi fått, om vi någon gång bestigit
höga berg. Hur ser jorden ut från dessa? Där nere i
djupet sågo vi då vida grönskande fält, solbelysta
och glänsande i guld-skimrande grönt, Vi sågo hafvet,
än stilla, än upprördt, alltid mörkt, nästan svart,
dock invid den grundare stranden något ljusare. Vi
sågo skogar, där trädens toppar voro djupt under
våra fötter; träden sågo så små ut, att knappast
hvart och ett kunde urskiljas för sig, utan det hela
liknade blåbärsris. Skogen syntes ej så ljus som de
gräsbevuxna eller odlade fälten. Borta vid horisonten
syntes många mil aflägsna bergmassor. Luften var
alls icke töcknig, men likväl sågo vi, att någonting
skymde blicken. Det var luften själf, som i djupa
lager ej är fullkomligt genomskinlig, hvarför de
aflägsna fjällen syntes likasom genom vatten eller
i alla händelser med en skimrande blåaktig färgton,
som påminner om himlahvalfvets. Men en slöja drogs för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
