Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Astronomi - Världsbyggnaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Världsbyggnaden.
Vi ha funnit vår jord mycket stor, så stor, att det
tal, som betecknar hennes rymd uti för oss begripliga
mått, icke kan fattas. Vi ha äfven funnit solens
rymd så betydlig, att jorden i jämförelse därmed
försvinner. Men själfva solen är ju ytterst ringa
till omfång, jämförd med hela vårt planetsystem,
i hvilket den yttersta planeten kretsar på ett
afstånd, dit solens ljus framkommer nio hundra
gånger svagare än till jorden. Nåväl - då skulle vi
måhända föreställa oss, att vi häri lärt känna hela
världsrummet till dess yttersta gränser. Men så är
visst icke förhållandet, ty världsrymden har intet
slut. Huru långt» vi än kunna hoppas att utsträcka
våra undersökningar, återstår alltid oändligt mycket
mer. Utanför vårt solsystem finna vi en tallös skara
stjärnor, hvilka hvar och en för sig äro likartade
med vår sol och måhända om kretsade af planeter
liksom hon. I stället för att således solen skulle
vara den enda styrande och härskande världskroppen,
finna vi henne vara endast en bland många, ja, en
bland millioner likar. Men hvarför se vi då ej hela
fästet besatt af dessa mångtaliga solar? De synas där
verkligen, ehuru de ej te sig som solar, utan endast
som små ljuspunkter, de så kallade »fixstjärnorna»,
ty deras afstånd är så utomordentligt stort,
att hela vårt solsystem därvid kan betraktas som
en enda liten punkt i världsrymden. Tänka vi oss
jorden och de Öfriga världskropparna samt de dem
åtskiljande af-stånden sammankrympta ända därhän, att
jorden blir så liten som ett litet, för ögat osynligt
damkorn, så skulle likväl den allra närmaste bland de
främmande solarna vara på ett afstånd af flere mil. Så
aflägsna äro således de närmaste stjärnorna, men
många gifves det, som äro på hundra- och tusenfaldigt
så stora afstånd. Så vidt kringspridda äro således
världsrymdens solar, af hvilka somliga äro ungefär
jämnstora med vår sol, några mindre, men åter andra
betydligt större.
Väl är det möjligt och troligt, att fixstjärnorna
(eller stjärnorna i egentlig mening) likasom solen
äro omkretsade af planeter eller att åtminstone
åtskilliga af dem hafva sådana, men för det stora
afstån-dets skull kunna dessa ej synas, ty om de icke
lysa annorlunda än våra planeter, d. v. s. återkasta
lånadt ljus, så blir detta ljus för svagt att nå
fram hit. Men om vi än icke kunna se dessa planeter,
så ha vi i stället fått erfara såsom ett mycket
vanligt förhållande, att en sol kretsar kring en
annan (s. k. »dubbelstjärnor»), ja, till och med
att åtskilliga solar kunna tillsammans utgöra ett
solsystem (mångdubbla stjärnor). Man ser ock, att på
somliga en stor mängd stjärnor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
