- Project Runeberg -  Enhvar sin egen lärare. Undervisningskurser för själfstudium /
I:462

(1893) Author: Per Edvard Magnus Fischier - Tema: Textbooks for schools
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Astronomi - Antagandet om världarnas daning och utveckling

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

462

så beskaffad, som vi nu se den. Men intet kan vara
bedrägligare än denna villa, ty utan undantag är
allt föränderligt. Granitberget täres af vattnets,
luftens och temperaturens inverkan, ehuru på en kort
tid denna inverkan kanske blir nästan omärklig. Just
däri ligger det, att vi måste taga i räkningen
en tillräckligt lång tid för att kunna märka
naturens oaflåtliga utveckling på alla områden. Vi
mäta vanligen storheterna i rummet och i tiden med
alltför små mått för att kunna fatta det stora hela,
ty vi äro själfva små och begränsade. Lika säkert som
flodens rinnande vatten slammar ut bottengyttjan och
af-lagrar den på hafvets botten och därigenom bidrager
att ombilda jordytan, lika säkert sker också i stort
inom stjärnvärlden en sådan oupphörlig utveckling
och ombildning. Låt oss nu se till, huru det kan vara
oss möjligt att komma densamma på spåren och huru vi
sedan kunna fatta dessa företeelser i stjärnrymden
i ett sammanhang och icke endast såsom skilda och af
hvarandra oberoende.

Vi ha redan antydt den utveckling till mera förädlade
former, som man lagt märke till hos nebulosorna. Låt
oss icke missförstå sättet, huru denna iakttagelse
skett. Icke så har det tillgått, att man kunnat
hos en viss nebulösa se alla dessa formförändringar
försiggå, utan så, att man sammanfört med hvarandra
iakttagelserna öfver beskaffenheten hos skilda
exemplar bland nebulosorna. Vandra vi i en skog, där
ett visst trädslag växer och där dessa träd förekomma
både såsom späda plantor, såsom unga lifskraftiga träd
och såsom hundra- eller tusenåriga mossbelupna, mot
sitt fall lutande träd, så kunna vi fullt väl bedöma
sättet, huru detta träd tillväxer, utan att behöfva
afvakta uppväxten hos ett enda exemplar. Så har man
också anställt sina iakttagelser öfver nebulosorna. Är
en människoålder för kort för att man skall få
bevittna tillväxten af ett träd, i huru mycket högre
grad bör detta då icke vara fallet, när det gäller
att bevittna världskropparnas omdaning. Ty därvid
får man beteckna hela mänsklighetens tillvaro såsom
en dagsländas lif. Denna utveckling hos nebulosorna
taga vi till utgångspunkt i vår framställning.

För millioner år eller måhända tusentals millioner
år sedan skedde någonstädes i världsrymden en
sammanhopning af materie, som tills vidare bildade
en oordnad, formlös massa af ytterligaste tänkbara
för-tunning. Denna nebulösa skulle ur sig utveckla
vårt solsystem. Hon hade en utsträckning vida
utöfver dettas närvarande gräns. Inom henne eller
mellan nebulosans smådelar verkade tyngdkraften
och måhända äfven andra naturkrafter. Hvarje
smådel sökte draga till sig alla de öfriga och
drogs äfven af dem. Därigenom förtätade sig massan
småningom kring någon viss punkt, det helas gemensamma
tyngdpunkt. Efter oerhörda tidrymder begynte nebulosan
på det sättet ordna sig till en mera bestämd form
och blef så slutligen nästan full-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:33:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/enhvar/0470.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free