Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geografi - Sverige.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
naviska afdelningen af de germaniska folken
och kännetecknas liksom sina stamfränder
genom öfvervägande ljus färg på hår och hy samt
jämförelsevis ansenlig kroppsväxt. Äfven i religiöst
afseende råder stor enhet, då hela folket med få
undantag bekänner sig till den protestantisk-lutherska
läran.
Under en tid, som af fornforskningen uppskattats till
minst 5000 år, hafva svenska folkets förfäder varit
bofasta i sitt land. Tidigast befolkades Skåne från de
danska öarna, och därifrån utbredde sig befolkningen
långsamt mot norden, hvarvid den allestädes först
tog de fruktbaraste ängderna i besittning. Sålunda
torde västgötaslätterna varit tidigare och tätare
beb}^ggda än det inre småländska höglandet. I det
hela fortgick bebyggandet från sydväst mot nordöst,
från Gröta älf till landet mellan Yänern och Vättern
samt från Vättern mot öster och norr. Först något
senare torde östra kusten med dess öar blifvit
bebyggd. Denna tid betecknas af fornforskarne såsom
sten- och bronsåldern, enär järnets bruk då ännu
ej var kändt. Vapen och verktyg bereddes under
stenåldern mestadels af flinta, under bronsåldern
af en blandning af koppar med tänn, som man i senare
tider kallat brons och i hvars tillverkning nordborna
tidigt uppnått en hög grad af konstfärdighet. Vid
bronsålderns slut omkring 500 år f. Kr., då järnets
kännedom spridde sig från söder hit upp, torde
landet varit beby^gdt till inemot Dalälfven. I
norr därom fortgick bebyggandet ännu långsammare,
då landets karga natur ej inbjöd till bosättning
och endast jakten i de täta skogarna och fisket i
de många älf varna gåfvo någon större afkastning. I
dessa landsändar mötte våra förfäder en annan stam,
lapparne, som från Bottniska vikens östra kust, där
de ägde stamfränder, utbredt sig till den västra,
men där åter måste långsamt vika tillbaka för det
vida mera hyfsade och rikare begåfvade folket från
söder. Under järnåldern fortfor sakta, men oafbrutet,
den svenska stammens utbredning, intill dess den
intagit hela sitt nuvarande område och därifrån anlagt
betydande nybyggen öster om Bottniska viken och rundt
om Finska viken.
Först emot järnålderns slut faller historiens
ljus öfver vårt land, som dessförinnan endast i
förbigående någon gång blifvit omnämndt af romerska
författare. Omkring år 800 vidtog i Sverige och
deri öfriga norden den s. k. vikingatiden, då ännu
blott delvis kända orsaker framkallade en-mäktig
folkvandring, som härifrån spridde sig ut öfver
Europa. Väldiga ’vikingaflottor, fyllda med tappra
krigareskaror, svärmade från de nordliga farvattnen
kring Europas alla kuster och spredo skräck och fasa,
hvar de drogo fram. Den härigenom uppkomna lifligare
beröringen med det kristnade västerlandet förde i
sin ordning därifrån kristna missionärer (Ansgarius
m. fl.) upp till norden. Där funno de fria och rika
folk, som bildade mäktiga riken. I Sverige hade liksom
i öfriga ger-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
