Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geografi - Sverige.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21
maniska land smärre ätter och stammar efter hand
slutit sig samman till större samhällsenheter, hvilka
omsider blifvit förenade till ett stort svenskt
rike, där konungen var högste domare i fred, främste
ledare i krig och öfverstepräst vid offren åt de
hedna gudarne, under det folket uppnått en hög grad
af frihet och själfstyrelse. Från Sverige utgingo
på 800-talet väldiga härtåg till östra Europa, där
svenska krigare grundade det ryska riket, som inom
några mansåldrar nådde en ofantlig utsträckning
och hvarifrån svenska vikingaflottor öfver Svarta
hafvet angrepo Konstantinopel och härjade på Kaspiska
hafvets kuster, men hvarigenom samtidigt en betydande
handel ägde rum mellan vårt land och det aflägsna
österlandet.
Kristendomen vann endast långsamt insteg i Sverige,
där den först på 1100-talet blef härskande. Dess
införande var förenadt med väldiga-skakningar,
ur hvilka landet först vid år 1250, då tronen
bestegs af folkungaätten, åter framstod som ett
ordnadt helt. Folkungarne befäste rikets enhet genom
införande af gemensam lagstiftning i stället för de
gamla, i hvarje landskap särskildt gällande lagarna
och tryggade rikets besittning af Finland mot det
ryska väldet, som genom sin anslutning till den
grekisk-katolska läran lösgjort sig från den gamla
förbindelsen med det romersk-katolska Sverige. Men
den svenska*adeln hade genom hopad jordbesittning
vuxit till en makt, som blef farlig för både konung
och folk, och t ehuru de svenska folkungarne genom
arf kommit i besittning af Norges och sedermera äfven
Danmarks kronor, förmådde de ej häfda sin ställning
mot adelns öfvermakt. Sverige förenades visserligen
med Norge 1319 och med Danmark efter 1390 (genom den
s. k. kalmarunionen); men så naturlig denna förening
mellan besläktade folk än syntes, blef den af föga
varaktighet. Efter den inhemska härskarestammens
utgång trädde tyska konungar i dess ställe, hvilka
ej förstodo sina folk, utan ville införa främmande
seder och styrelsesätt. Mot deras öfvergrepp och
förtryck reste sig gång på gång den svenska allmogen i
väldiga uppror under folkvalda riksföreståndare. Dessa
uppror tryggade allmogens frihet mot de faror, med
hvilka adelns öfvermakt liar liksom öfver allt i
Europa hotade den, och ledde slutligen efter 1520
till unionens fullständiga upplösning. Det tyska
inflytandet hade visat sig i den svenska handelns
fullständiga beroende af de tyska hanse-städerna,
men på samma gång hade Sverige tyskarne att tacka för
den uppblomstring af sitt bergsbruk, som från och med
1300-talet följde med upptagandet af bergslagens rika,
men dittills icke bearbetade gruffält.
Med Grustaf Vasa bestegs tronen åter af en inhemsk
konungaätt, vasaätten, som af skaffade den katolska
läran och införde den lutherska reformationen. Under
ofta upprepade strider skyddade sig Sverige
mot Danmarks eröfringsplaner och tryggade sin
maktställning i Östersjön,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
