Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
159
Under letandet efter indräktiga handelsvaror sträckte
de sina köpfärder allt längre bort - i Medelhafvet
från ö till ö, från Cypern till Kreta, Sicilien och
ända till eller bortom Gibraltars sund, som till
ära för deras gud Melkarth (den tyriske Hercules)
kallades Hercules’ stöder - på land trängde deras
handelskaravaner djupt in i Asien och möjligen
äfven i Europa. De spår af feniciskt inflytande,
som man velat spåra i norden, vittna sannolikt om
en förbindelse till lands (kanske förmedlad af en
eller flere mellanhänder), men icke om besök af
feniciska sjöfarande, som däremot kring Medelhafvet
och Svarta hafvet grundat en mängd af nybyggen,
hvarifrån österländsk lära och sed redan årtusenden
före vår tideräkning spridde sig ut öfver Europa.
Ännu vida djupare och framför allt varaktigare
skulle dock det inflytande varda, som öfvades af
israeliterna. I följe med sina stamfränder hyksos
eller under deras tid inkomna i Egypten, hade de
stannat där äfven efter deras fördrifvande. Förut
gynnade, blefvo de nu förtryckta af de nya härskarne;
och när trycket blef för hårdt, beslöto de att
utvandra under sin stats kloke ledare Moses (mellan
1500 och 1300 f. Kr.), som under den långa vandringen
i öknen lade grunden till den lagstiftning, som
genom sin kärna, de tio budorden, blifvit af så stor
betydelse för de kristna folken. Sitt nya hemland
nådde de efter Moses död på en omväg öster om Döda
hafvets saltsjö och floden Jordan. Först efter långa,
förfärliga strider kommo de i besittning däraf, och
det dröjde ännu i århundraden, innan de under ständiga
strider med grannarne kunde grunda ett varaktigt
statsskick. Först då den yttersta fara hotade
från filisteernas krigarfolk, upphörde svaghetens
och det inre splitets tid - hvarunder visserligen
enskilda höfdingar eller s. k. domare aflagt prof på
lysande tapperhet - och folket samlade sig kring en
konung. Den dystre, men ridderlige krigarkonungen
Saul (efter 1100 f. Kr.) värnade med kraft om
landets själfständighet, men kom snart i delo med
den prästerliga makten under Samuel, som uppställde
en motkonung i den sluge folkhjälten David. Efter
åtskilliga inre strider blef denne ensam konung,
sedan Saul stupat mot filisteerna; och nu nådde
Israels folk höjden af sin makt. David uppträdde
som grundläggare af ett eröfrande stormaktsvälde
från Egypten ända till Eufrat, sedan han kufvat de
fientliga grannfolken. Hans son, den praktälskande
Salomo (omkr. 1000 f. Kr.), lät riket vinna i glans,
hvad fadern låtit det vinna i makt, och gaf åt dess
gudsdyrkan en fast medelpunkt i Jerusalems tempel. Men
de många nya pålagorna jämte annat nytt, som hörde
till stormaktsväldets uppehållande, förbittrade
en del af folket, som ej hunnit växa ur de gamla
patriarkaliska förhållandena; och efter Salomos
död delade sig riket i tvenne, Juda och Israels
riken. Under deras ständiga strid höll Juda rike,
där Davids ätt fortfor att härska, mera stadigt fast
vid tron på en enda Grud; men de politiska förbin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
