Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
169
räknat snarare öfver än under två millioner krigare,
men torde i själfva verket ej på långt när uppnått
detta antal, hvaremot den i stället måste släpa med
sig en tallös mängd af icke stridande, som hindrade
dess rörelser. Den fick från början aldrig tillfälle
att utveckla sin kraft i afgörande fältslag. Sedan
den gått öfver Hellesponten och omkring Egeiska
hafvet, mötte den vid öfvergången till de berg, som i
nordöst skydda det egentliga Grekland, i passet vid
Thermopylai en liten hjälteskara af 300 spartaner
under sin konung Leonidas jämte ett fåtal andra
grekiska krigare, som hellre stupade till sista
man, än de veko från sin post (480 f. Kr.). Nu
låg hela landet öppet för fienden, och folket gaf
sig eller flydde. Athenarne öfvergåfvo sin stad på
den tappre och snillrike, men föga karaktersfaste
Themistokles’ råd och gingo ombord på sin flotta,
hvarpå Themistokles lockade den persiska flottan till
det afgörande sjöslaget vid Salamis, där han öfver den
vann en lysande seger. Kriget drog ut på tiden, och
fiendens jättehär förstördes småningom af sig själft,
så att Xerxes omsider måste anträda ett återtåg, som
liknade en flykt. En återstod däraf om högst 300,000
man blef året därpå (479 f. Kr.) i grund slagen vid
Plataiai, och därmed var det fruktansvärda härtåget
slut och persiska rikets ställning som eröfrande makt
för alltid förbi. Väl bestod det ännu i 150 år, men
hade därför mindre att tacka egen kraft än grekiska
legotruppers tapperhet och ett slugt begagnande af
grekernas inre strider. Dess konungar förvekligades
under haremslif och palatsintriger, och den yttre
storheten dolde snart endast den inre vanmakt,
som synes vara de österländska eröfringsstaterna
oundvikligen beskärd.
Grekerna åter hade genom det glänsande sätt, hvarpå
de värnat sin frihet, icke blott inlagt odödlig
ära, utan den hänförelse, som den ytterliga faran
framkallat, hade ledt till en kraftutveckling, som nu,
då faran var afböjd, räckte till att lyfta dem till en
andlig höjd, den intet folk på jorden förr eller sedan
nått. Den korta storhetstid som nu följde, står därför
ensam i sitt slag i historien. Det är nu som den
helleniska diktningen slår ut i sin skönaste blomning
hos Sofokles, Aristofånes, Pindaros m. fl.; det är
nu som Feidias och Praxiteles forma sina härliga
gudastoder, under det de grekiska städerna fyllas
af byggnadskonstens stoltaste mästerverk. Filosofien
sökte med Sokrates, Platon och Aristoteles svaren på
lifvets gåtor, under det Herodotos och Thukydides
i för alla tider utmärkta arbeten bevarade folkens
häfda-minnen och kunskapen om naturen bragtes till
en förut aldrig anad höjd.
Midt under all denna blomstring sönderslets dock
landet af en inre tvedräkt, som gjorde det omöjligt
för dess folk att samla sig till ett enda stort helt,
och slutligen beredde dess undergång. Det hade nu en
gång blifvit så in van dt vid stadsstyrelsens former,
som på de flesta ställen blefvo alltmera demokratiska^
att då behofvet af större
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
