Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
den ädle och högt bildade Apoka, antog buddhaismen och
sökte på fredlig väg göra den härskande i hela sitt
rike. Undanträngd af den reformerade brahmaismen,
sedan A§okas rike fallit sönder, utbredde den sig,
öfver allt mildrande folkens seder, genom missionärer
öster ut ända till Kina. Där hade redan vid 500
f. Kr. en uråldrig kultur blifvit satt i system af
religionsfilosofen Kongfutze, och dess skilda riken
hade vid 250 f. Kr. efter de asiatiska storkonungarnes
mönster samlats af Schi-hwang-ti till ett stort helt,
hvars gräns mot öknen i det inre han skyddade genom
den kinesiska muren.
Så låta sig följderna af Alexanders tåg spåras
ända bort emot Stilla hafvets strand. Men i västern
vardt det ett annat folk förunnadt att upptaga och
fullfölja hans planer på ett världsvälde. Detta folk
var romarne.
Med deras uppträdande bland de historiska folken
börjar forntidens fjärde tidrymd (omkring 275
f. Kr.). Dessförinnan hade de dock bakom sig en egen
historia af ett halft årtusende.
Till Italiens fruktbara nejder hade liksom till
Grekland ariska stammar från Europas midt sökt sig
väg långt före historisk tid. I sitt nya hemland dela
de sig i flere grenar, bland hvilka den latinska och
den samnitiska äro de förnämsta. Alldeles skilda från
dem voro etruskerna^ ett folk af okändt ursprung,
som nått en stor makt i mellersta och norra Italien
och därunder utbildat en i hög grad märklig egen
odling. I den nejd, där floden Tiber nära sitt utlopp
blir segelbar, möttes det latinska, etruskiska och
sabinska området, hvar med sina gränsorter. Efter
en tid hafva de tre närliggande gränsorterna på
något sätt blifvit förenade, och ur denna förening
har staden Rom uppstått. I krigisk eller fredlig
beröring med sina grannar hade den från början
ett afgjordt försteg framför dem, och ett klokt
bruk af detta försteg stärkte alltmer dess makt. I
begynnelsen styrdes det af konungar, och sagan nämner
Romulus (753 f. Kr.) som den förste af dem och Roms
grundläggare. Omsider störtades den siste konungen
Tarquinius (vid 509 f. Kr.) af de adliga ätterna,
patricierna, under hvilkas ledning staden fick ett
republikanskt styrelseskick, allt under täta inre
strider mellan patricierna och plebejerna, det lägre
folket, som ville höja sin ställning i samhället och
småningom tillkämpade sig del i dess styrelse. Denna
inre strid bidrog väl i hög grad att utbilda statens
författning och skärpa folkets sinne för en fast
ordnad lagstiftning, men förlamade länge dess kraft
mot yttre fiender, som i ständiga småkrig ansatte
staden. Ett fruktansvärd anlopp af de från norr genom
Podalen anstormande kelterna hotade den med undergång,
hvarifrån den med nöd räddades af Camillus (388
f. Kr.), men bräckte också för alltid etruskernas makt
och jämnade därmed romarnes väg till herravälde öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
