Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
m
landet. Den medtäflare, som här sökte göra Rom
väldet stridigt, var Karthago. Vid smalaste stället
af Medelhafvet, där norra Afrika närmar sig till
Sicilien, hade det feniciska Tyros grundat en
koloni, med ett läge, som behärskade Medelhafvets
båda halfvor, och hvars ypperliga hamn snart
fylldes af skepp från detta haf s alla kuster,
under det dess handelskaravaner sträfvade djupt
inåt Afrikas öknar och kanske öppnade förbindelser
med negerlanden. Karthago var snart en af jordens
rikaste handelsstäder, som lyckades bevara sig
oberoende af perserna och alltmera tillägna sig
moderstadens handelsområde. Dess motstånd hindrade
den grekiska kolonirörelsen att vinna riktigt fast
fot vid västra Medelhafvet, på hvars vågor grekiska
och etruskiska flottor kämpade med karthagiska
(omkr. 500 före Kr.). Då det grekiska Massalia
hindrade dess öfverlandshandel med den britanniska
tännkusten utefter de galliska floderna, sändes
Himilko med en flotta och 30,000 man ombord genom
Hercules’ stöder att knyta handelsförbindelser med
Europas västkust, under det Hanno med en lika stor
flotta seglade utmed Sahara nedåt västra Afrika. Med
Rom slöts ett handelsfördrag, så snart det började
uppträda som eröfrande makt (efter 350 f. Kr.). På
norra Afrikas kust hade Karthago med vapenmakt vunnit
ett stort och genom sitt åkerbruk blomstrande rike,
och i två hundra år hade det kämpat med det mäktiga
Syrakusai om herraväldet på Sicilien, hvaraf det nu
innehade västra delen.
Romarnes besättande af Messana (nu Messina vid det
liknämnda sundet) gaf anledning till den vidtutseende
brottning på lif och död mellan Rom och Karthago,
som i världshistorien bär namn af de puniska, krigen
(264-146 f. Kr.). Romarne kallade nämligen karthagerna
punier, d. ä. fenicier. l det första kriget kämpades
mest till sjös, och Rom visade sig som en ingalunda
ringa sjömakt. Öfver 300,000 man voro samlade på de
båda flottorna, då karthagerna sökte hindra Regulus
att med sin här gå öfver till Afrika och hemsöka
dem i deras eget land (256 f. Kr.). Han hann dock
lyckligt öfver och hotade själfva Karthago, men blef
omsider slagen och fången, hvarpå kriget drog ut i
ännu femton år, till dess romarne fingo öfverhand
genom en sjöseger vid öarna väster om Sicilien. I
freden måste Karthago (241 f. Kr.) af träda sin del
af denna ö, hvarefter Rom inom kort ryckte till sig
äfven Sardinien.
Sannolikt under inverkan af den ökade beröringen med
Grekland, ägde vid denna tid en ödesdiger förändring
ruin uti Roms inre politik. Liksom sagan låter Roms
förste konung dräpa sin broder, hade äfven Roms väg
till makt hittills mest gått öfver lik af slagna
bröder. Men de besegrade f rändernas lott hade oftast
ej varit hård. På mildare eller strängare villkor
hade de upptagits i den romerska förbundsstaten,
och mellan dess skilda delar vuxo banden med hvar dag
starkare. Liksom efter en graderad skala tilldelades
de förbundna i mån af visad trohet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
