Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178
bestörtning genom hans anryekande från norden
öfver spillror af slagn a_ romerska härar. Men
ehuru flere gångar väntad utanför Roms portar,
vågade han aldrig belägra staden; och det sades om
honom, att han väl förstod att segra, men ej att
begagna sin seger. Felet låg dock ej hos honom,
utan hos de ledande släkterna i Karthago, sona
sågo sin republikanska författning hotad, om han
blef for mäktig, och därför ständigt vägrade honom
det understöd han enträget begärde. Endast om han
ryckt till sig enväldet i sin fädernestad, skulle
han i sin hand kunnat samla alla dess krafter; men
därtill var han alltför stor fosterlandsvän. Äfven i
Italien gick han miste om det väntade understödet af
de folk Rom kufvat. Endast några få med dess välde
missnöjda stammar förenade sig med honom, och Capua,
halföns största stad näst Rom, öppnade för honom sina
portar; men de flesta latinska och samnitiska folk
hade redan så smält samman med romarne, att de kände
sig som ett enda folk och visade sig kallsinniga mot
främlingarne. För Karthago kämpade legoknektar, som
slogos för sold; i Roms härar stodo medborgare, som
försvarade sitt fosterland. Under sådana villkor lände
ej ens den blodiga segern vid Canrice (216 f. Kr.),
där en stor romersk här tillintetgjordes, till något
gagn. Hannibal måste i vanmäktig overksamhet åse,
huru det förbundna Syrakusai eröfrades (212 f. Kr.),
hvarmed hela det rika Sicilien blef en romersk
provins. Ej nog därmed - inom några få år var hela
det karthagiska väldet i Spanien eröfradt af romarne,
och då Spaniens unge besegrare, den lysande Scipio,
med sin här gick öfver till Afrika, fick Karthago
skörda lönen for sin förblin-delse. Med tungt sinne
måste Hannibal lämna åt sitt öde detta Italien,
där han vunnit så mången seger och sett så månget
hopp gäckas, för att värna eget land mot den fruktade
fienden. Vid Zama (202 f. Kr.) blef han emellertid för
första gången i grund slagen af Scipio, och därmed
var kriget afgjordt. I freden året därpå behöll Rom
allt, hvad det vunnit, och Karthago måste utlämna
sin flotta, betala en tung krigsgärd, förbinda sig
att ej föra krig utan Roms bifall och i öfrigt finna
sig i sådana villkor, som gåfvo det fullkomligt i Roms
våld. Att Roms seger dock äfven var en mänsklighetens
seger visas däraf, att Karthago i freden äfven måste
förbinda sig att afskaffa de människooffer, som det
efter semitiskt bruk hembar sina gudar.
Men Hannibal, ehuru besegrad, hvilade icke. Ständigt
var hans rastlösa ande verksam för att mot Rom upväcka
nya fiender. Bland de konungar, som mellan sig delade
Alexanders välde, fann han ett villigt öra, då de
sågo sin egen säkerhet hotad af Roms växande makt. Men
hans väl uttänkta planer blefvo af dem illa utförda,
hvaremot Rom handlade med vanlig raskhet. Flaminius
uppträdde med en romersk här i Grekland såsom dess
befriare från det macedoniska väldet, hvars konung
Filippos efter ett stort nederlag vid Kynoskefalai
(197 f. Kr.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
