Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
179
måste böja sig för Rom. Syriens konung Antiochos
rönte sju år senare samma öde och måste, efter
slaget vid Magnesia i Mindre Asien, med stora
landavträdelser bota för sin dristighet att strida
mot Rom. Den makt, mot hvilken österns konungar ej
haft nog insikt att förena sina krafter, besegrade
dem nu hvar för sig och gjorde dem i själfva verket
till Roms lydfurstar. Ilannibal, som länge irrat
från hof till hof, måste till slut intaga gift för
att ej falla i romarnes våld (183 f. Kr.), samma
år som hans store fiende Scipio, af sin seger
kallad Åfricanus, gick ur tiden. Ett försök af
Macedoniens siste konung, Fersens, att undandraga
sig Roms välde straffades efter nederlaget vid Pydna
(168 f. Kr.) med den fullständiga upplösningen af
Alexanders fädernerike. Efter detta var Rom i själfva
verket erkänd öfverherre öfver alla österns stater,
då Egyptens ptolemeer voro kloka nog att söka dess
förbund och vänskap.
Midt under sina segrar bar det dock ännu alltid
fruktan för Karthago. Den gamle Cato, som i öfrigt
uppträdde såsom den fornromerska andens försvarare mot
de från Grekland inträngande nya tidsriktningarna,
yrkade enträget på Karthagos förstöring såsom enda
medlet att trygga Roms säkerhet. Karthago å sin sida,
som enligt fredsvillkoren måste afstå från alla
krigsrustningar, var just därigenom så mycket inera
hänvisadt till fredliga värf, och dess köpmansfurstar
samlade alltjämt nya rikedomar. En gränstvist med
konung Masinissa af Numidien (det n. v. Algier), hvari
Karthago i allo fogade sig efter Roms vilja, gaf dock
detta den länge sökta förevändningen att uppmana
karthagerna att flytta sin stad från hafvet inåt
land, hvilket skulle vara att en gång för alla göra
slut pä dess handelsmakt. Drifna till det yttersta,
reste sig karthagerna och försvarade sig i flere
år med det mest förtviflade mod; men alla deras
oerhörda ansträngningar gagnade dem till intet;
och sedan Rom uppdragit sitt befäl åt den yngre
Scipio Africanus, blef staden stormad och under den
rysligaste blodsutgjutelse förstörd (146 f. Kr.),
hvarvid dess 700,000 invånare dödades eller gjordes
till slafvar. Den högsinnade Scipio hade velat skona
staden, men dess förstöring ålades honom strängeligen
af Roms handelsafund och nationalhat. Samma år gjorde
den vigtiga handelsstaden Korinths förstöring slut på
den sista återstoden af hellenisk frihet, och Grekland
blef en romersk provins. Några år senare vidgade Rom
sin makt på fredlig väg, då dess skyddsling, den siste
konungen af Pergamos i mindre Asien, testamenterade
det sitt rike och sina skatter. Svårare mödor kostade
dess segrar öfver de tappra bergfolken i Illyrien
(öster om Adriatiska hafvet), Ligurien (kring det
nuv. Genua) och Spanien, där den tappre Viriathus
och den lilla staden Numantia länge trotsade dess
hela makt.
Rom stod nu som den härskande makten inom den kända
världen, och dess välde tryckte i hög grad sin prägel
på länder och folk. Ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
