- Project Runeberg -  Enhvar sin egen lärare. Undervisningskurser för själfstudium /
II:181

(1893) Author: Per Edvard Magnus Fischier - Tema: Textbooks for schools
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

181

partikampen. Snart blef denna åter på ett allvarsamt
sätt afbruten genom de italienska bundsförvanternas
fordran på medborgarrätt och del i styrelsen. I
stället för att klokt gå den till mötes höll Rom
i stolt öfvermod på sin makt och dref dem till ett
uppror, som i grund skakade republiken och behöfde
hela dess makt för att kufvas. Bundsförvanterna
voro ättlingar af de gamle samniterna m. fl.; de
hade kämpat i månget romerskt fälttåg och stredo
nu med samma tapperhet och förbittring som Roms
egna soldater. Äfven här var Roms enhet dess bästa
värn mot fiendens tvedräkt, och omsider lyckades
Sulla med slugt begagnande af söndringen spränga
förbundet och göra slut på det treåriga kriget
(91-89 f. Kr.), i det han klokt gaf medborgarrätt
åt alla, som nedlade vapen. Rom hade åter segrat
i ett broderkrig, stora sträckor af Italien lågo
öde, och de nya medborgarne strömmade till Rom för
att öka förvirringen där. Sulla, den fint bildade
världsmannen, började nu med sitt rykte fördunkla den
gamle Marius, och tvisten om hvem som skulle utföra
kriget mot konung Mithridates af Pontus (ett rike
i Mindre Asien, som sträckte sina eröfringar norr
om Svarta hafvet) bragte deras hat att flamma upp i
öppet inbördes krig. I början underlägsen och i fara
för sitt lif, ryckte Marius till sig makten, sedan
Sulla väl dragit ut mot Mithridates, men afled kort
därpå midt under vilda grymheter och utsväfningar (86
f. Kr.). Sulla väntade lugnt, till dess Mithridates
var i grund slagen, och tågade derpå mot Rom, som han
behandlade som en fientlig stad och där hans kalla
grymhet kräfde flere offer än Marii råa mordlust. I
besittning af oinskränkt makt, gjorde han allt för
att trygga adelsväldet och afled 78 f. Kr., året
efter det han frivilligt nedlagt sitt envälde.

Sulla skulle gifva ett exempel på det fåfänga i att
grunda ett statsskick på skräck och mord. Knappt tio
år efter hans död voro alla spår efter hans verk
utplånade, l spetsen för adeln stod nu Pompejus,
kallad den store, en man med lysande fältherrerykte,
vunnet mot Marii anhängare Sertorius och tryggadt
genom segern öfver de sjöröfvare, som fyllde
Medelhafvet, sedan Rom försvagat sin flotta. Än högre
steg hans ära, då han gjorde slut på krigen med Roms
outtröttlige fiende Mithridates. I förening med konung
Tigranes af Armenien, som efter seleucidernas fall
äfven innehade Syrien, hade denne förnyat striden,
men båda voro redan slagna af Lucullus, innan Pompejus
öfvertog befälet och gjorde slut på kriget, i det han
med Roms välde förenade Pontus och Syrien ända till
Eufrat och Egypten (64 f. Kr.). Äfven judalandet,
som under makkabeerna i 100 år tappert försvarat sig
mot Syrien, blef nu ett romerskt lydland. Mithridates
sökte på andra sidan Svarta hafvet samla en här
för att genom Donaudalen tåga mot Rom, men måste
(63 f. Kr.) döda sig själf.

Pompejus var nu den mäktigaste mannen i Rom, men
bredvid hans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:33:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/enhvar/0785.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free