Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
m
Horatius och Ovidius diktade och Livius skref gångna
tiders historia. I öster hölls fred med partnerna, och
i norr framflyttades rikets gränser från Alperna till
Donau och Rhen. Men då romarne under Augusti styfsöner
Tiberius och Drusus samt den senares son Germanieus
sökte utvidga sitt rike öster om Rhen, väckte de
germanernas frihetskänsla. En germanfurste med romersk
bildning, som i historien bär det sannolikt romerska
namnet ArminiuSj stiftade mot dem ett folkförbund och
slog romaren Varus i Teutoburgerskogen (9 efter Kr.),
hvarigenom Germaniens frihet var räddad. För framtiden
blef Rhen på denna sida det romerska rikets gräns.
Medan Augustus var herre öfver världen, mäktade han
ej utestänga olyckan och brottet från sin familj,
hvars medlemmar en efter annan dogo bort kring
honom. Slutligen återstod endast styfsonen Tiberius,
som ock blef hans efterträdare (14-37 efter Kristi
födelse). Med honom börjar en rad rikt begafvade, men
oftast grymma och tyranniska kejsare, - fortsatt af
Caligula (37-41), Claudius (41-54) och Nero (54-68)
- kring hvilka hofsmicker, förtal och maktlystnad
spunno sina usla ränker, till dess de förlorat
hvarje spår af aktning for människorna och hvar
efter annan försjönko i det kejsarvansinne, där
den ängsligaste misstänksamhet blandade sig med den
svindlande känslan af obegränsad makt. Utom Claudius
bilda deras regeringar en enda kedja af förtinade
grymheter och utsväfningar, där det är omöjligt
att säga om brottet eller dårskapen fira de största
triumferna. Pretorianerna) den kejserliga lif vakten,
blef en makt i staten, som efter behag satte kejsare
af och till, då de tröttnat på deras ofog. Men midt
under det kejsarhofvet sölade sig i laster, dem
partihatet måhända öfverdrifvit, fortfor riket att
blomstra under hägnet af en ordnad styrelse. Dess
lugn stördes blott föga, då någon gång en kejsare
störtades, och de talrika blodsdomarna drabbade
oftast de högsta i samhället, men lämnade massan af
folket oberörd.
Sedan Nero blifvit störtad efter att hafva f örvärfvat
sig ett i historien oöfverträifadt rykte för vansinnig
grymhet, började landsortens häraf delningar eller
legioner att uppsätta hvar sina härhöfdingar på
kejsartronen. Tre kejsare aflöste hvarandra inom
ett år, hvarefter den fjärde, Vespa-sianus (69-79),
lyckades behålla sig vid makten. Blott med möda
kuf-vades de uppror, som utbröto i rikets olika
delar liksom efter en gemensam plan. Britannien,
där Rom under Claudius fattat fotfäste, kunde först-
efter gräslig blodsutgjutelse kufvas. Vid Rhen sökte
Oivilis ej utan framgång förena alla germaniska och
keltiska folk i ett enda stort förbund mot Roms välde,
och judarnes resning kunde först efter ett ursinnigt
motstånd kväfvas i blod, då Jerusalem för andra gången
förstördes (70 e. Kr.). Vespasianus och hans son Titus
(70-81), judarnes besegrare, förde i allmänhet en
berömlig regering - den senares
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
