Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
187
hundra års tillvaro hade det parthiska riket 226
blifvit störtadt af Artaxerxes, som väckte den
gamla zoroasterläran till nytt lif och grundade
ett nypersisld rike, som med hela kraften af en
nationell pånyttfödelse uppstod som de gamla persernas
arf tagare. Dess kraftiga anlopp satte Roms östra
provinser i allvarsam fara; och Rom led den smäleken
att se en kejsare (Valerianus) fången och skymfligt
behandlad af perserna, som efter hans död visade honom
uppstoppad i ett af sina tempel. Ännu mera trängande
hotade faran frän goterna, ett östger-maniskt folk,
som från sina hem vid Östersjöns sydkust trängt ned
till Svarta hafvet, hvarifrån deras vikingaflottor
öfversvämmade alla kringliggande kuster, förstörde
Efesos i Mindre Asien med dess berömda dianatempel
och hotade Athen. Då de från Donaudalen ansatte
det romerska riket till lands och försvaret närmast
ålåg de illyriska legionerna, blef det ock dessa,
som besatte kejsartronen. De illyriska kej-sarne
voro i allmänhet dugande män. Claudius slog goterna
(268) vid Nic&a (nu Nisch i Serbien) och fick därför
tillnamnet Gothicus; det oaktadt måste Aurelianus
(270–275) åt dem utrymma det romerska Dacien norr om
Donau. Aurelianus kallades rikets andre återställare
och förtjänade detta namn genom sin seger öfver den
lärda och statskloka drottning Zenobia, änka efter
konung Odenatus af Palmyra, som kring denna stat på
en oas i syriska öknen upprättat ett mäktigt rike och
segerrikt försvarat det mot både perser och romare.
Under Diocletianus (284-305) kom en märklig omdaning
af riket till stånd. Han hade mottagit ett starkt
intryck af den kraftiga despotism, som så hastigt
lyft det nya persiska riket till maktens höjd,
och ville nu införa en efterbildning däraf i sitt
rike. För första gången lät han kejsardömet aflägsna
alla republikanska minnen och omgifva sig med
den österländska despotismens värdighetstecken,
på samma gång den persiska satrapstyrelsen
efterbildades i ett inveckladt och vidt ut-grenadt
byråkratiskt förvaltningsmaskineri med en mängd
olika rangklasser. På samma gång skulle det äfven
vara dugligheten, som banade väg till tronen;
och med anledning af behofvet att från olika sidor
försvara riket skulle den kejserliga makten delas
mellan två öfverkejsare med hvar sin underkejsare
vid sidan. Öfverkejsaren skulle afgå efter en tid af
tjugo år och ersättas af underkejsaren, som då skulle
utnämna en annan i sitt ställe, så att vägen till
högsta makten alltid skulle stå ärelystna framtidsmän
öppen. Diocletianus, som själf förbehöll sig ledningen
af det hela, afgick ganska riktigt efter tjugo år
jämte sin medkejsare och lefde sedan som enskild man;
men efter hans afträdande föll hela det sinnrikt
uttänkta systemet i spillror under striden mellan
täflande tronkräfvare.
Efter långa strider segrade ändtligen Constantinus
(vanligen kallad Konstantin den store) 323 öfver
sina medtäflare och behöll högsta makten till sin död
337. Det dioclctianska förvaltningssystemet blef under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
