Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
191
nådde romarrikets gränser. Vi hafva sett, huru deras
första anfall af-värjdes, cimbrernas af Marius,
Ariovisti i Grallien af Caesar. Tillbaka-trängda
inom eget område, värjde de sig under Arminius i
sin ordning segerrikt mot Rom, men den förvirring,
som uppstod bland dem, då de sålunda hindrades att
utbreda sig och i stället måste bekämpa hvarandra för
att finna utrymme, bidrog för lång tid att afbryta
utvecklingen af deras egendomliga kultur och hindra
uppkomsten af större statsbildningar bland dem. Den
fortfarande splittringen gynnade den oenighet,
som för romarne var så påfallande, men lämnade
äfven utrymme åt det hos alla germaner medfödda
begäret efter frihet och själfstyrelse. Den urgamla
ariska ätteförfattningen hade hos dem utbildat sig
till det samhällsskick, som vi i norden känna från
vikingatiden, där folket i vapen på allshärjarting af
gör öfver samhällets ärenden. Större välden, styrda af
en konung, uppstodo tidigare i det af hafvet skyddade
norden än i det för hvarje anfall öppna Tyskland.
Alltifrån Caesars tid plägade germaner tjäna i Roms
härar, där de storväxta, blåögda, ljushåriga kämparne
ansågos med blandad fruktan och beundran. Sedan de
sålunda lärt sig känna det romerska riket, som i sitt
förfall ej längre syntes dem fruktansvärdt, började
de åter-gå anfallsvis till väga. Marcus Aurelius höll
med knapp nöd markoman-nerna tillbaka, och Commodus
afslöt med dem en skymflig fred. Det var dock först,
sedan goterna - ej att förblanda med våra götar, med
hvilka de dock torde räkna nära frändskap, - från sina
hemvist vid södra Östersjön omkring 250 trängt ned
till Svarta hafvet, som romarrikets bestånd på allvar
syntes hotadt. Claudius oeh Aurelianus försvarade sig
väl segerrikt mot dem, och Konstantin gjorde genom
anläggningen af sin nya hufvudstad vid Bosporen
ett slut på deras härjande vikingatåg i de östra
farvattnen, men norr om Svarta hafvet grundade de ett
väldigt rike, som från Donau nådde till Asiens gränser
och djupt in i Ryssland, hvars skilda stammar de för
första gången samlade till ett fruktansvärdt helt.
Den gotiska stormakten skulle dock snart duka
under för en ännu mäktigare fiende. Man vet ej,
om hunnernas vilda horder ledde sitt ursprung
från finska stammar i det östliga Ryssland eller
från mongoliska folk, som blifvit undanträngda af
kineserna under deras framryckande mot västern, där
de vid denna tid härskade ända till det persiska
rikets gränser och någon gång skickade sändebud
till de romerska kejsarne. Nog af, omkring 375
kastade hunnerna öster ifrån sina härmassor öfver
det gotiska riket, hvars siste storkonung tog sig
själf af daga, dä allt motstånd var förgäfves och
sedan det stora riket bestått i 110 år. Detta gaf
den första anledningen till den väldiga rörelse,
som under namn af folkvandringen i två hundra år
kastade det ena german folket efter det andra öfver
det romerska riket, hvars full-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
