- Project Runeberg -  Enhvar sin egen lärare. Undervisningskurser för själfstudium /
II:209

(1893) Author: Per Edvard Magnus Fischier - Tema: Textbooks for schools
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

209

Utom Skandinavien hade romarkyrkan förstått
lägga under sig de västslaviska landen Böhmen och
Polen, som nu började växa upp till själfständiga
konungariken, samt Ungern, där magyarerna blifvit
bofasta och antagit hyfsade seder. Under tiden
hade kyrkans och särskildt påfvedömets makt gjort
oerhörda framsteg. Gren t emot det splittrade
världsliga samhället framstod kyrkan med sin
storartade enhet och sin alltigenom följdriktigt
utbildade organisation som de svagas enda värn mot
våldet och den sista tillflykten for kulturens ringa
återstoder. Öfverlägsna genom kunskaper och begåfning,
ryckte kyrkans män öfver allt till sig ledningen,
och snart uppkom den läran, att kyrkan i religionens
namn borde härska öfver staten, liksom själen råder
öfver kroppen. Stödd på en hårdragen, men intill dess
yttersta slutföljder genomförd och in i de minsta
enskildheter tillämpad tolkning af det bibelställe,
där Kristus gifver åt Petrus makten att lösa och
binda, började påfvemakten på denna grund uppföra
en lärobyggnad, den fastaste och mest konsekventa,
som världen ännu skådat. Då Petrus enligt sagan varit
Roms förste biskop, togo hans efterföljare i kraft af
detta bibelställe i anspråk en makt att bestämma öfver
hvad som var eller icke var ren lära, en makt, som med
sitt afgörande domslut afklippte alla lärostrider och
i våra dagar fullt följdriktigt ledt till läran om den
påfliga ofelbarheten. Härigenom fingo påfvarne snart
ett välde öfver själarna, hvilket ännu aldrig någon
dödlig ägt och som kraftiga påfvar (såsom Nicolaus
I efter 858) klokt förstodo att befästa.

I början af 900-talet blef val äfven påfvedörnet
smittadt af det allmänna förfall, som i Italien följde
på kejsardömets upplösning, och sedan ställdes det en
tid i skuggan inför kraftiga härskare. På Tysklands
tron uppsteg 918 med den förenämnde Henrik l den
rikt begaf-vade sachsiska ätten. Henrik framstod
såsom en storslagen nydanare, som lade grunden för
den starka maktutvecklingen under sonen Otto den
store. Denne fann tillfälle att begagna sig af den
allmänna oredan i Italien för att där utbreda sin
makt och lät 962 kröna sig till romersk kejsare. I
det han sålunda delvis återställde Karl den stores
rike, lades grunden till det sedan så kallade »heliga
romerska riket af tysk nation», hvars sista spår
först 1806 utplånades. Hans son och sonson, som
äfven buro namnet Otto, dogo i unga år och hunno
aldrig utveckla sina här-skargåfvor, och Henrik
II9 den siste af ätten, var en munk på tronen, men
ändock bibehöll kejsardömet sitt anseende, och den
frankiska kejsar-ätten, som 1024 besteg kejsartronen
och kort därpå genom infÖrlifvande af konungariket
Burgund eller Arelat utvidgade sin makt till Khönes
mynning, syntes ej hugad att låta detta anseende
minskas. Henrik III satte efter behag påfvar af och
till; men 1056 bortrycktes han i sina bästa år från
sina stora planer att grunda ett stort västerländskt
rike. Hans krona ärfdes af ett sexårigt barn,
Henrik IF, som var bestämd Enhvar sin egen lärare.
14

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:33:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/enhvar/0813.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free