Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
213
string, i ghaznaridernas rike i östra Persien
under Mahmud den store (992-1031), som inledde den
muhammedanska folkvandringen till Indien med en
rad af lysande fälttåg. Äfven i samanidernas rike
blomstrade vetenskaperna i Bokhara och Samarkand,
och en liflig handel drefs med volgalanden. Ehuru
kortvariga dessa och andra välden voro, led kulturen
ingalunda af denna splittring, utan fick snarare
en mera rik och mångsidig utbildning. Kaliferna
voro nu maktlösa redskap för lifvak-tens anförare,
emir-al-omru, som var den egentlige härskaren
och lämnade dem blott den andliga makten. I deras
tjänst stodo mest krigare af en ny stor folkstam,
som blifvit omvänd till islam, nämligen turkarne,
ett folk af turanisk härkomst från stäpperna öster
om Kaspiska hafvet, som med nyomvända barbarers
hela fanatism hängåfvo sig åt Muhammeds lära. Från
kalifens tjänare blefvo de snart hans herrar, ehuru
de bevisade honom stor yttre vördnad. Framför alla
andra blefvo de mäktiga på 1000-talets senare hälft,
då seldschukernas krigiska stam tagit ledningen
bland dem och under sina väldiga höfdingar Togrul
Bey, Alp Arslan och Malek Schah utbredt sig öfver
nästan hela västra Asien, där de med mera förmåga af
sammanhållning snart skulle upprättat kalifernas rike
i hela dess vidd. En af deras sultaner (med hvilken
titel de turkiska härskarne härefter kallade sig),
Khilidsje Arslan, grundade i Mindre Asien ett rike,
som snart kom i fruktansvärdt grannskap till själfva
Konstantinopel. Men de mest ödesdigra följder skulle
dock i nästa tidskifte följa af de turkiska furstarnes
eröfring af Syrien och Palestina, det heliga landet.
Medeltidens fjärde tidrymd har sitt namn
af korstågens väldiga folkrörelse, som i två
hundra år kastade massor af kristna krigare öfver
österlandet. Vallfärder af fromma pilgrimer hade
länge ägt rum till Kristi graf och andra orter,
med hvilka voro förenade minnen, dyrbara för hvarje
kristen. Äfven araberna hade visat sig fördragsamma
mot dessa vallfarare, icke minst emedan de hade
vinning däraf. Men landets nya turkiska herrar drefvos
af sin fanatism att öfva allahanda ofog och intrång
mot dem. Berättelser härom gingo kring västerlandet
och upphetsade sinnena. Gregorius VII hade själf ämnat
sätta sig i spetsen för en här till det heliga landets
eröfring, sedan han genom att bryta kejsardömets makt
beröfvat rörelsen dess naturliga ledare, och hans
efterträdare Urbanus II skänkte den af all makt sitt
understöd. Men det var först, då en svärmisk munk,
Peter af Amiens, drog omkring från land till land
under glödande skildringar af de kristnas lidande i
det heliga landet, som tanken på dess eröfring från
»de otrogna» mäktigt grep alla sinnen. Under allmän
hänförelse beslöts på ett kyrkomöte i Ctermont 1095
ett korståg till det heliga landet, och flere hundra
tusen krigare från hela den västerländska kristenheten
anmälde sig som del-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
