Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
kejsardömets makt bruten. De tyska furstarne valde
nu ingen annan till kejsare än den, som minst hotade
deras egen makt. Kejsarnamnet bars en tid blott af
utländska furstar, under det tronen i själfva verket
stod obesatt, till dess valfurstarne 1273 trodde
sig kunna lämna kronan ät den föga mäktige grefve
Rudolf af Habsburg (till 1291). Denne visade sig dock
oväntadt kunna taga vara på sin makt, och efter en
seger öfver den böhmiske konungen Ottokar fråntog
han denne de landskap i sydöstra Tyskland, som sedan
blefvo det habsburg-österrikiska husets arfland.
Medan den romersk-tyska kejsarmakten stadigt sjönk,
var i Frankrike konungens makt i jämnt stigande. Först
var han inskränkt till ett föga betydande område
kring Paris, medan kejsarne härskade i sydöst till
Medelhafvet och mäktiga vasaller delade återstoden
mellan sig. Främst bland dem voro hertigarne af
Normandie, som efter Englands eröfring rådde öfver
ett rike på ömse sidor Kanalen, vida mäktigare än det
franska. Sedan Grånge Rolfs och Vilhelm eröfrarens
ätt 1135 utslocknat och kronan öfvergått till den
besläktade ätten Plantagenet, ökade dess förste konung
Henrik II sin makt dels genom det söndrade Irlands
eröfring efter 1172 (hvaremot Skotland bibehöll sig
som ett enigt rike), dels genom gifte med arftagerskan
till det stora hertigdömet Ouienne i södra Frankrike,
hvilken förut var gift med franske konungen Ludvig
VII, men för otrohet blef skild från honom. Det
normandisk-engelska riket omfattade nu hela norra och
västra Frankrike intill Pyrenéerna. Icke för ty sågo
dock de franska konungarne sin makt småningom ökas. Då
det sedan blifvit häfd, att son efter fader obestridt
besteg tronen, började konungarne på 1100-talet med
större kraft häfda sin ställning mot vasallerna. I
synnerhet förstod Filip August (1180-1223) att under
Richard lejonhjärtas frånvaro i Palestina och äfven
efter hans död inveckla hans oduglige broder Johan
utan land i svårigheter, som slötos med att denne
förlorade alla besittningar i Frankrike utom det
aflägsna Guienne. Filip Augusts sonson Ludvig den
helige (1226-1270) hindrades blott af sin ytterliga
samvetsgrannhet att göra alldeles slut på Englands
välde i Frankrike och höja det senare på tyska
rikets bekostnad, men stärkte sin makt i söder genom
albigensernas slutliga kufvande. För England åter
var (efter 1215) de franska bilandens förlust början
till en nationell statsbildning, då den normandiska
adeln, som förut stått fientlig och förtryckande mot
den anglosachsiska menigheten, nu förenade sig med
denna för att mot konungamakten försvara gemensamma
fri- och rättigheter. Första frukten häraf var magna
charta eller det stora frihetsbrefvet (1216), grunden
till hela den engelska författningen, som alltmera
utbildade sig till en samverkan mellan konungen och
de i parlamentets öfver- och underhus samlade adeln
och borgerskapet.
Samtidigt utvecklade sig i södra Europa stadslifvet
till en höjd,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
