Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
223
satte den yttersta västern och den yttersta Östern
i liflig beröring med hvarandra. Under den ädle
storkhanen Kublai (1258-1294) var Asien, liksom
romarriket fordom, förenadt i ett enda väldigt
fredssamfund, där handel och samfärdsel frodades
och vetenskapen hägnades under en mild och vis
styrelse. Men oförmåga af organisation och ständiga
delningar skulle dock snart bereda det jättelika
mongolrikct den undergång, som yttre fiender icke
mäktade bringa det.
Med slutet af 1200-talet börjar medeltidens
femte tidskifte. Utan att betecknas genom stora
världshändelser inbryter långsamt men säkert genom
förändringar i tanke- och lefnadssätt en ny tid. Den
väldiga troskampen om Palestina hade lärt västerns så
väl som österns folk att höja sin tanke öfver lifvets
dagliga id och i försvaret af hvar sin tro känna sig
som ett enda stort helt. Skilda folkstammar, skilda
kulturer, skilda världsåskådningar möttes och blandade
sig med hvarandra, i det de lärde menniskorna, att
ädelhet och visdom kunde finnas äfven utanför den egna
trånga kretsen. Medan det västerländska ridderskapet
förblödde på Palestinas slagfält eller i inbördes
småfejder, förkofrade sig de fredliga yrkena och
visste genom sammanslutning i stadsförbund att skydda
sig mot feodalförtryck. Konungamakten å sin sida sökte
gärna städernas bistånd mot hårdnackade vasaller och
uppträdde därför ej sällan i rent folklig anda. Men
den största betydelse fingo mot tidehvarfvets slut
de genom beröringen med mongolerna bekanta, från Kina
härstammande uppfinningarna och de genom dem främjade
upptäckterna, som skulle förändra världens utseende.
Det romersk-tyska kejsardömet förlorar alltmer
af sin makt. Dess egenskap af valrike, som i
synnerhet främjats genom påfvarnes sträfvan att
stärka vasallerna för att försvaga kejsarne, är nu
afgjord; och valordningen stadgar sig därhän, att
valet förrättas af sju kurfurstar, tre andliga och
fyra världsliga. De förre äro ärkebiskoparne af Mainz,
Trier och Köln, de förnämsta bland de många prelater,
som äfven hafva världslig makt inom sina områden
alltifrån den tid, då kyrkan sträfvade att omedelbart
lägga under sig det ena länet efter det andra för att
därigenom närma sig målet att äfven i världslig måtto
förvandla västerlandet till ett enda kyrkorike. De
fyra världsliga äro kurfurstarne af Böhmen, Pfalz vid
Rhen, Sachsen och Erandenburg, som nu inträdt i de
gamla fyra stamhertigarnes ställe. Ingen enda verkligt
betydande man innehade under denna tid kejsartronen,
och kurfurstarne läto den alltjämt intagas af män ur
olika ätter, intill dess det habsburgska huset efter
1437 återfår kejsarkronan för att sedan förblifva i
besittning däraf. Sedan alltså sachsiska, frankiska
och schwabiska kejsare efter hvarandra förgäfves
sökt befästa sin makt, faller uppgiften till en ätt,
som vunnit sitt land utanför gammalt tyskt område på
förut slavisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
