- Project Runeberg -  Enhvar sin egen lärare. Undervisningskurser för själfstudium /
II:224

(1893) Author: Per Edvard Magnus Fischier - Tema: Textbooks for schools
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

224

mark. Samtidigt med den rörelse mot Öster, som pågått
i norra Tyskland, hade en dylik i söder gifvit tysk
befolkning åt landet Österrike kring Donau. Det
ärkehertigdöme, som Rudolf af Habsbnrg där grundat åt
sin ätt, utvidgades alltmer genom nya landförvärf,
och utan att ännu ha frambragt en enda framstående
man förstod ätten mot medeltidens slut att efter
stor måttstock öka sina besittningar genom giften
med arf tagerskor till stora länder. Medan andra
gjorde sina eröfringar på slagfälten, föredrog huset
Österrike den säkrare och mindre farliga utvägen
att vinna sina i brudkammaren. I Ungern och Bohmen,
i Bur-gund och Spanien, hvarhelst ett rikt arf var
att vinna, anmälde sig dess prinsar som friare och
stodo därför vid den nya tidens början i besittning
af en landmassa, större än något annat ordnadt rike
i Europa. Medan de hohenstaufiska kejsarne i kampen
mot påfvedömet våldsamt störtats från maktens höjd,
gled påfvedömet själft ej långt därefter nästan
omärkligt ned från den höga ställning det nyss
intagit. Utan att något synbart försvagande ägde rum,
minskades dess inflytande därigenom, att andra makter
stärktes och sinnena ändrades. Den tros-ifver, som
framkallat korstågen, slappades, då de misslyckades,
och påf-varne fingo i sin mån känning däraf, på samma
gång deras myndiga härskarlater stötte äfven fromma
sinnen bort från dem. Hundra år hade ej förgått efter
Innocentius III, då Ludvig den heliges sonson Filip
den sköne (1285-1314) ej blott kunde trotsigt afvisa
påfven Boni-facius VIILs kraf på världslig höghetsrätt
öfver Frankrike, utan äfven lät sina anhängare bära
våldsam hand på honom (1303). Ännu ett öfver-tag
vann Filip, då han 1307 förmådde en ny påfve att
flytta frän Rom till Avignon i södra Frankrike,
där påfvarne som franska skyddslingar förblefvo i
sjuttio år. Då därpå åter en romersk påfve valdes,
täflade två påfvar i Rom och Avignon med hvarandra,
hvarpå kyrkans anseende icke vann; då ett allmänt
kyrkomöte samlades i Pisa för att göra slut på oredan
och tillsatte en ny påfve, hade kyrkan tre påfvar,
som alla bannlyste hvarandra. Kraftiga yrkanden
på reform inom kyrkan framkallade nya kyrkomöten i
Konstans 1415 och i Basel 1431, utan att något vanns
därmed. Men ännu mera genomgripande yrkanden på en
grundlig kyrkoreformation framställdes af fromma och
lärda män, såsom engelsmannen Wiclef eller Wycliffe
(död 1384) och bohmaren Hus (död 1415). Den senare
kom på kejserlig lejd till mötet i Konstanz, men blef
mot tro och lof ven gripen och bränd som kättare,
frvilket framkallade ett mångårigt rysligt hämdekrig
från hans böhmiska anhängare, husiterna. Mot slutet af
medeltiden bragte påfvarne, smittade af tidens lyten,
s j älf ve sitt ämbete i vanrykte. Alexander VI var
en utsväfvande skurk, Julius II en krigande politiker
och Leo X en religions-föraktande konstvän. Det blef
alltså icke det öfverdrifna, utan det bristande nitet
hos påfvarne, som framkallade reformationen. Denna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:33:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/enhvar/0828.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free