Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
227
Mot hennes efterträdare Erik af Pommern utbröt
i Sverige en mäktig folkrörelse under den store
fosterlandsvännen Engelbrekt (1434-1436), som i
själfva verket ledde till unionens upplösning. Blott
för korta tider blef den sedan återställd, och
sturarne, de svenska riksförestån-darne, som i
konungens ställe och med kunglig makt styrde landet,
värnade med tapperhet och statsklokhet om dess
frihet. Huset Olden-burg, som 1448 besteg Danmarks
och Norges tron och äfven gjorde kraf på Sverige,
begick omsider det ohjälpliga felet att ingå förbund
med Sveriges nye och farlige fiende Ryssland och
gjorde sig därmed omöjligt hos svenskarne. Konung
Kristian II, en man, som i uppfattningens storhet stod
långt framom sin tid, men hvars förmåga att utkasta
stora planer mer än uppvägdes af hans oförmåga att
utföra dem, lyckades ändtligen 1520 att bemäktiga sig
Sverige, sedan den siste riksföreståndaren Sten Sture
den yngre fallit. Men den trolösa grymhet, hvarmed
han for fram och som nådde sin spets i Stockholms
blodblad, där en mängd framstående män af alla klasser
- äfven sådana, som förut lämnat honom bistånd -
bragtes om lifvet, väckte mot honom en folkresning,
som beröfvade honom krona och rike.
Äfven i Spanien fortgick samlingsarbetet från smärre
till större stater. Halföns tre mera betydande stater,
Castilien, Aragonien och Portugal, fortfore under
ständiga tronkrig och inre afundsjuka att utbilda sig,
till dess 1479 de två förstnämnda förenades genom
ett gifte mellan drottning Isabella af Castilien
och konung Ferdinand af Aragonien. Den omedelbara
följden häraf blef att de båda rikena med förenade
krafter vände sig mot den sista återstoden af moriskt
välde på halfön, det lilla konungariket Granada,
som också 1492 dukade under för dem, efter det morer
i nära åtta hundra år härskat i större eller mindre
delar af Spanien. Det nyförenade riket såg sig snart
in-veckladt i de italienska stridigheterna genom
konung Ferdinands arfsanspråk efter de aragoniska
konungarne på Sicilien och i Neapel. I det senare
landet väckte han motstånd hos de franska konungarne,
som ville använda sin genom Ludvig XI vunna makt till
att grunda ett välde i Italien, och ur denna tvist
utspann sig en lång följd af krig ända in i nästa
tidehvarf. Ett väl anlagdt försök att förena hela
spanska halfön under ett hufvud genom en förening
mellan Ferdinands och Isabellas dotter och Portugals
konung gick om intet genom den unga drottningens död,
som hade ödesdigra följder för Europas framtid. Den
spanska halföns söndring förblef beståndande, dä de
två förenade tronerna efter hennes död gingo i arf
till en annan af konungaparets döttrar, Johanna, och
hennes arfvingar. Men Johanna var gift med en prins
af det om landförvärf ständigt måna habsburgska huset,
som härmed vann en ofantlig makttillökning. Den nämnde
prinsens fader, kejsar Maximilian, hade likaledes
äktat en stor arftagerska, hertiginna af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
