Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
243
dragit sig. Missnöjet väntade blott på en anförare
för att bryta ut, och den dödade Stures son var
ännu ett barn. Men anföraren blef snart funnen i
Gustaf Eriksson Vasa, son till en af de i Stockholm
halshuggna herrarne. Som en jagad flykting irrade
han kring i Dalarnes skogsbygder under äfventyr, dem
folksägnen förhärligat, och sökte förgäfves förmå
dalkarlarne till resning. Så länge dessa trodde,
att Kristians vrede blott drabbade de höga herrarne,
voro de ej synnerligen hugade att inlåta sig i strid
för deras sak; men slutligen förmåddes de att gripa
till vapen genom de delvis öfverdrifna skildringarna
af Kristians grymma framfärd, återkallade Gustaf
Eriksson, som redan var på väg att fly från sitt
fädernesland, och ställde honom i spetsen för
sig. Resningen fortgick under ett par år (1521-1523)
utan märkligare krigshändelser, men med understöd af
Liibeck, som framför allt ville hindra uppkomsten af
ett stort nordiskt rike, hvilket kunde blifva farligt
för dess handel, helst Kristian visade sig böjd att
mot hansestä-derna understödja holländarne. Afgörande
for krigets utgång blef dock att äfven den danska
adeln förklarade sig mot Kristian, som nu förlorade
modet och öfvergaf sina riken, ehuru han mycket väl
kunnat till sitt försvar stödja sig på det lägre
folket, af hvilket han var allmänt älskad. Den
nye konungen, Kristians farbroder Fredrik /, hade
alltför mycket att sköta med att befästa sin makt i
Danmark och Norge för att kunna hindra svenskarne att
fullfölja sitt befrielseverk; och Grustaf, som redan
1521 blifvit utsedd till riksföreståndare, hyllades
utan vidare hinder till Sveriges konung under namn
af Gustaf I (1523-1560).
Som konung hade han åtskilliga uppror att bekämpa
från dalkarlar och västgötar och var dessutom stadd
i penningförlägenhet till följd af de förbindelser
han under befrielsekriget nödgats ikläda sig till
llibec-karne. Långt mera än i religiösa skäl bör häri
orsaken sökas till hans anslutning till reformationen,
hvars läror i Sverige vältaligt förkunnades af två
lärjungar till Luther, bröderna Olaus och Laurentius
Petri. Då prästerskapet undandrog sig att bidraga till
gärderna, kom det vid riksdagen i Västerås 1527 till
en fullständig brytning mellan konungen och kyrkan,
hvarvid den förre med allmogen till hjälp dref sin
vilja igenom. Utan att katolicismen genom något
formligt beslut vardt aflyst i Sverige, trängde
dock den lutherska läran segerrikt igenom på alla
områden. Detsamma var äfven fallet i Danmark, där den
alltifrån Kristian ll:s tid vunnit insteg. Denne hade
1531 gjort ett infall i Norge, som slutade med att han
måste gifva sig fången och hölls i förvar i Danmark
till sin död. Men så afhållen var han af folket,
att efter konung Fredrik I:s död ett fruktansvärdt
inbördes krig, den s. k. grefvefejden, måste utkämpas
mot borgare och bönder under tyska anförare, innan
Fredriks son Kristian III kunde bestiga tronen. Norge,
som länge nog varit blott ett biland till Danmark,
förklarades därvid 1536 för en pro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
