Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
provins af detta rike, hvarvid det förblef till 1814. Grustaf I, som ansåg
äfven sig och sin tron hotad af Kristian II:s anhängare, lämnade därför
under kriget ett kraftigt bistånd åt Kristian III; och nöjd med
att Lübecks makt i denna strid blef bruten, försummade han alldeles
att begagna det ypperliga tillfälle den erbjöd till Danmarks försvagande.
Under denna tid var han för öfrigt invecklad i svåra stridigheter med
reformatorerna, och i stället för dem lyssnade han alltmera till
utländska rådgifvare af tämligen tvetydigt slag. Af deni lät han sig förledas
till åtgärder, som betänkligt ingrepo i folkets frihet och äganderätt;
och det allmänna missnöjet härmed bröt slutligen ut i dackefejden, så
kallad efter sin anförare Nils Dacke, och som under två års tid
(1541—1543) satte kung Gustafs tron i allvarsam fara. Denna resning af den
småländska allmogen var den sista länken i den kedja af resningar,
hvarigenom den svenske bonden alltifrån Engelbrekts dagar tryggat sin
och sitt lands själfständighet; och ehuru den med blodig stränghet
kufvades, uppnådde den dock till ej ringa del sitt hufvudsyfte, att bevara
Sverige från de frihetsfientliga utländska nyheterna i styrelsesättet.
Gustafs senaste år förflöto i ett i det hela ostördt lugn, som han
använde att trygga sin ätt i besittningen af tronen, hvartill den 1540
fått sig arfsrätt tillerkänd. Men arfrikets införande, som sparade
landet de stridigheter, hvilka visat sig oundvikligt förenade med ofta
återkommande konungaval, förde i följe med sig en annan och föga mindre
vådlig olägenhet. Såsom förut är nämndt, var det en inom den
germaniska rätten och ej minst i Sverige allmänt erkänd grundsats, att
krona och rike, där de voro ärftliga, gingo i arf inom släkten efter
samma grunder som all annan egendom. Utan uppenbar rättskränkning
kunde således en konung icke med bästa vilja hindra rikets splittring
i följd af yngre söners arfsanspråk; och det var en lycka för Sverige,
att förstfödslorätten åtminstone så till vida uppehölls, att icke mer än
en af sönerna blef konung, såsom fordom i Norge och det varägiska
Ryssland. Gustaf sökte, så vidt han förmådde, att trygga arfkonungens
företräde framför de hertigliga bröderna, men mäktade dock ej hindra
de olyckliga inre strider, som riksdelningen medförde under hans äldre
söner Erik XIV och Johan III.
Dessa stridigheter flätade sig samman med andra och större, som
under ett helt århundrade höllo norden i oro och i sina följder
återverkade på hela Europa. Den lutherska reformationen hade vunnit
öfverhand äfven i de tyska ordenslanden vid Östersjön och gjort slut på de
gamla ordensstaterna. Den tyska ordens siste högmästare Albrekt, en
frände till kurfurstarne i Brandenburg af det sedan så mäktiga huset
Hohenzollern, gjorde sig redan 1525 till ärftlig luthersk hertig af
ordenslandet Preussen. De gamla svärdsriddarnes livländska stat visade sig
däremot omöjlig att sammanhålla. Södra delen, Kurland, stannade som ärftligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
