Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
247
tid reformationsverket fortgått tämligen ostördt
i följd af kejsarnes klokhet eller svaghet. Det
skenbara lugnet afbröts dock ständigt af obetydliga,
men retsamma strider; och katolska och protestantiska
furstar samlades alltmera i skilda läger. Kejsartronen
innehades på denna tid af Karls broder Ferdinand
och dennes ättlingar, bland hvilka omsider med
Ferdinand II (1619-1637) en fanatisk katolik och
jesuiternas lärjunge kom i besittning däraf. Alla
protestanter fruktade nu, att han med de yttersta
medel skulle krossa deras trosfrihet, och i Böhmen,
där reformationen vunnit stark tillslutning
bland husiternas ättlingar, hade redan före hans
tronbestigning fientligheter utbrutit, hvilka gåfvo
upphof till det fruktansvärda trettioåriga kriget
(1618-1648), som under en mansålder skulle sprida
fördärf och förödelse öfver hela det mellersta
Europa. Med användande af sin lagliga valrätt uteslöto
böhmarne Ferdinand från tronen och valde till konung
kurfursten Fredrik af Pfalz, som snart måste kämpa
med kejsaren och katolikerna om sitt nya rike. Men
Fredrik var icke mannen att föra striden mot de
segervana katolska fältherrarne; och i slaget på
Hvita berget nära hufvudstaden Prag förlorade han 1620
segern och riket, sedan den väntade hjälpen från hans
svärfader konungen af England uteblifvit. I Böhmen
fördes nu ett fullständigt utrotningskrig mot allt,
hvad protestanter hette, och i det egentliga Tyskland
fortsattes kriget några år under gräsliga härjningar,
men utan synnerligt resultat. Katolikernas fältherrar,
den fromme men fanatiske bairaren Tilly och den
dystre, men rikt begåfvade, för alla religiösa
inflytelser främmande Wallenstein, hvars från alla
håll sammanrafsade, af rof och plundring lefvande,
men utmärkt anförda här höll hela Tyskland i skräck,
bragte protestanterna i sådant trångmål, att de
nödgades söka hjälp hos sina trosförvanter utom
Tyskland. Danske konungen Kristian IV lyssnade till
deras begäran, men blef 1626 fullständigt slagen och
kunde icke hindra, att hans eget land blef förhär j
adt af Wallenstein, utan måste 1629 gå in på en föga
berömlig fred, hvarefter kejsaren syntes hafva hela
Tyskland i sitt våld.
Det var då som Glustaf Adolf ansåg tiden vara inne
att med sin numera fullt utbildade här gripa in i
det stora kriget i det dubbla syftet att försvara den
protestantiska religionen och för egen del vinna ära
och makt. Detta hans steg har blifvit mycket olika
bedömdt, men det sannolika är att, om han ej deltagit
i kriget, skulle protestantismen blifvit krossad i
Tyskland och därefter ordningen kommit till Sverige
såsom dess sista och fastaste bålverk i norden. Visst
är dock att det långa kriget kostade hans fattiga land
oerhörda uppoffringar, som icke återgäldades genom det
i Tyskland vunna bytet. 1630 gick Grustaf Adolf med
sin här öfver till Tyskland, men rönto till en början
endast föga bistånd hos de protestantiska furstarne,
som befarade, att den svenske konungen skulle blifva
dem en icke mindre sträng herre än kej-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
