Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
255
hvars föremål var det heligaste människorna ägde
oeh som därför under mer än ett sekel satte Europa
i eld och lågor. Om ock denna kamp förde mer än
ett land och folk intill undergångens brant, var
dock den andliga vinsten däraf så oändligt stor,
att den ej ens med offret af milloner människolif
kan anses för dyrt köpt. Den nationella väckelsen
kallade i England Shakspeares (död 1616) storartade
skådespelsdiktning till lif, och såsom den puritanska
demokratiens skald framstod under dess kamp med
det stuartska konungadömet John Milton (död 1674),
hvars Förlorade paradis utgör den skönaste blomman
af de reformerta folkens religiösa diktning. I
Holland gåfvo de berömda målarne Rubens, Rembrandt
och van Dyck sin konst en ny riktning, medan under
republikens hägn fri forskning blomstrade och alla
öfvertygelser och trosbekännelser åtnjöto aktning. Å
andra sidan hade den väldiga tros-kampen äfven bland
den gamla lärans förnämsta försvarare, det spanska
folket, uppväckt en diktkonst, som hos Calderon gaf
ett gripande uttryck åt den katolska trons hela
rika känslolif, medan Cervantes med undransvärd
skarpblick gisslade sitt folks svagheter i den
odödliga satiriska romanen Don Quijote. I Italien
stod renässansen ännu vid tidrymdens början på sin
höjdpunkt, med konstnärer sådana som Michelangelo och
Rafael, skalder sådana som Ariosto och Tasso. Men
den reaktion, som med Tridentinska mötet reste sig
mot den kyrkliga reformationen, drabbade äfven
renässansen och slutade med att förkväfva alla
friare rörelser, i det inkvisitionens kättardomar
sände filosofen Giordano Bruno till bålet och voro
nära att bereda den store naturforskaren Oalilei
samma öde. Försiktigare än denne sin lärjunge, hade
redan hundra år tidigare Copernicus (död 1543), en
vetenskapsman från Thorn i polska Preussen, förstått
att intill sin död hemlighålla sin stora upptäckt om
jordens rörelse kring solen, som skulle åstadkomma en
lika stor omhvälfning på det vetenskapliga området
som Luthers reformation på det religiösa. Den nya
åsikten stod i strid med kyrkans lära, som anslöt
sig till den s. k. ptolemeiska teorien om jorden
såsom ej blott solsystemets, utan hela världsalltets
medelpunkt, och förföljdes därför såsom gudlös. Den
utbildades dock alltmera i olika riktningar af dansken
Tyge Brahe, tysken Kepler och italienaren Galilei,
medan den engelske statsmannen Bacon utbildade den
naturvetenskapliga forskningsmetoden på erfarenhetens
grund.
Den höghet öfver kyrkan, som reformationen förlänat
de olika landsherrarne, hade i hög grad bidragit att
stärka deras makt. I länder med katolsk öfverhet hade
den dock synnerligen försvårat reformationsarbetet,
enär de katolska furstarne gent emot reformatorerna
åberopade sig på deras egen lära om landsherrens
rätt att bestämma sitt folks religion. Afvikelse
från denna innebar alltså både kätteri och uppror,
och det blaf därför en sak af trängande vikt för
hvarje regering att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
