Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
259
mäktig, att den hotade de andras oberoende. Främst
bland denna politiks försvarare stod Holland under
sin store statsman Johan de Witt. Detta land hade
utom sin egen själfständighet äfven att skydda sina
stora och vidt spridda kolonier, på hvilka Frankrike
kastade lystna blickar, då det ingick i Colberts plan
att rikta sitt land genom ett stort kolonialvälde,
hvartill början gjordes både i Amerika och Indien. I
förening med den engelske statsmannen Tewple sökte de
Witt grunda en trippelallians mellan de germaniska
staterna Holland, England och Sverige. Men England,
där Karl II med katolska sympatier förenade sin ätts
oförmåga att fatta, hvad som lände till hans rikes
väl, slöt sig åter till Frankrike, och Sverige följde
snart dess föredöme, då den unge Karl XI:s odugliga
förmyndare läto sig vinnas af Frankrikes lockande
löften och rikliga subsidier (hvarmed menas ett
understöd i penningar, som en rikare stat lämnade
en svagare förbundsvän). Det såg därför illa ut
för Holland, då Ludvigs härar 1672 ryckte in i
landet. Dess hela styrka låg på hafvet, och till
lands var det så mycket svagare, som republiken
var ställd i det för ett fritt folk så tunga valet
att vedervåga antingen sin inre frihet eller sin
yttre själfständighet. Hären var det oraniska huset
tillgifven, och republiken hade ej vågat förstärka
den, af fruktan att se sin författning i fara. Nu
var i stället dess bestånd som stat hotadt, och då
fransmännen härjande utbredde sig öfver landet,
vände sig folkets raseri*rnot de Witt, som jämte
sin bror 1672 blef sliten i stycken af Amsterdams
förvildade pöbel. I spetsen för holländarne trädde nu
den unge Vilhelm III af Oranien, en värdig ättling
af sin namne, och i honom uppväxte snart Ludvigs
farligaste fiende. Det var han, som blef själen
i motståndet mot den franska eröfringspolitik,
som störtade Europas flesta stater i två långa,
förfärliga krig (1672-79 och 1688-97), och det var
i hufvudsak hans förtjänst, att Frankrike, i trots
af Condés och Turennes fältherrestorhet, ur dessa
krig väl utgick som segrare och med än mer utvidgadt
område (Franche-Comté, Strassburg), men icke med den
maktförstoring det väntat.
Under tiden hade Ludvig XIV gjort sitt kungliga hof
till det mest lysande i Europa. Lärdom och skaldekonst
frodades under hans hägn, och franskan var snart
öfver allt hofvens, diplomatiens och de bildades
språk. Men »den store konungen», såsom han lät hof
män och smickrare kalla sig, föll på äldre dagar,
efter att ha ombytt den ena mätressen efter den andra
bland sitt hofs stoltaste adelsdamer, helt och hållet
under fru de Maintenons välde - en ränkfull, till
åren kommen kvinna, som helt och hållet förstod att
fängsla den på alla njutningar öfver-mätte konungen
och omgifva honom med ett nät af gudeligt fromleri,
hvarur han aldrig förmådde lösgöra sig. Det var hennes
olycksdigra inflytande, som förmådde honom till det
fördärfliga steget att 1685 upphäfva ediktet i Nantes
och genom de våldsammaste förföljelser söka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
