- Project Runeberg -  Enhvar sin egen lärare. Undervisningskurser för själfstudium /
II:260

(1893) Author: Per Edvard Magnus Fischier - Tema: Textbooks for schools
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

260

drifva hugenotterna tillbaka i den katolska kyrkans
sköte - och detta, ehuru han kort förut mot påfven
häfdat den franska kyrkans oberoende och för att
främja sina politiska syften förnyat det gamla
förbundet med Turkiet. Förföljelsen medförde intet
annat resultat, än att flere hundra tusen hugenotter,
landets bästa och arbetsammaste invånare, flydde till
utlandet - där de i synnerhet i Brandenburg blefvo
väl mottagna - under det en del af de återstående
i Cevennernas berg utkämpade en flerårig förtviflad
strid för sin tros frihet.

Den romersk-tyska kejsarkronan utgjorde ännu alltid
det yttre tecknet på öfvervälde i Europa, men
trots alla Ludvigs bemödanden stannade den hos det
habsburgska huset. Länge sträfvade kejsar Leopold I
(1657-1705) att hela de sår, som trettioåriga kriget
slagit, men hans bästa afsikter gjordes om intet
genom de upprepade franska anfallen, mot hvilka
han blott med nöd värjde sina arfländer. Ännu
svårare blef detta, då turkarne såsom Frankrikes
bundsförvanter ryckte an från öster, och 1683 var
det af kejsaren öfvergifna Wien nära att falla i
deras våld, då det i yttersta stunden räddades af
den ridderlige polske konungen Johan Sobieski. Det
var den sista gången, som det sjunkande Polen fyllde
sin uppgift som Europas värn mot österns barbarer,
under det Ungern numera hos dem fruktlöst sökte hjälp
mot habsburgarnes förtryck. Omsider fann Leopold i
prins Eugene af Savoyen en härförare, som var vuxen
att hålla turkarne stången och som genom sin seger
vid Zenta 1697 tvang dem till den två år senare af
slutna freden i Carlowifa, som en gång för alla gjorde
slut på deras eröfringståg. Ett nytt lyckligt krig
under Eugénes ledning förflyttade rikets gränser ett
godt stycke in på det turkiska området genom freden
i Passarowitz 1718, men dessa eröfringar gingo efter
hans död förlorade i freden i Belgrad 1739, hvarefter
båda rikenas gränser ända till 1878 förblifvit
oförändrade. - Inom det i spillror sönderslagna
Tyskland hade kejsaren förlorat så godt som allt
inflytande, och de otaliga dussinfurstarne voro med
sina småaktiga trätor och sina anspråk på höghet
ett åtlöje for hela världen. Endast Brandenburg,
som i följd af sitt afsides läge ej varit så som
de öfriga tyska landsdelarna utsatt for de trettio
krigsårens förödelse, repade sig ganska hastigt under
den »store kurfurstens» kloka styrelse och tillvann
sig ett icke ringa anseende, då det såsom en bland de
mot Ludvig XIY förbundna makterna vann den lysande
segern vid Fehrbellin 1675 öfver de hittills såsom
oöfvervinneliga ansedda svenskarne. Den ansedda
ställning Brandenburg sålunda vunnit fick sin yttre
bekräftelse, då den följande kurfursten 1701 lät hylla
sig som konung af Preussen under namn af Fredrik I.

Sverige hade genom Karl X Grustafs död hejdats i
sitt segerlopp, och den långa förmyndarstyrelsen för
hans son Karl XI ökade väl adelns rikedom och makt,
men icke rikets ära och anseende. Då den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:33:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/enhvar/0864.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free