Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
261
unge konungen 1672 blef myndig, fann han sig genom
förmyndarnes oklokhet invecklad i ett nära förbund
med Frankrike, som snart indrog honom i ett krig,
hvars skadlighet han var den förste att inse, ehuru
han af sin heder fann sig bunden vid det franska
förbundet. Nederlaget vid Fehrbellin gaf de svenska
vapnens anseende en hård stöt, och i Skåne af var j
de konungen själf endast med svårighet danskar-nes af
befolkningen delvis understödda försök att återvinna
detta landskap. Det var blott genom Ludvig XIV:s
kraftiga medverkan, som Sverige i fredsslutet 1679
ej förlorade mer än en del af Pommern, som måste
afstås till Brandenburg. Konungen hade nu kommit till
insikt om att adelns missbrukade makt måste brytas,
och detta syfte fullföljde han under återstoden af
sin regering med den oböjliga hård-nackenhet, som
var så egendomlig för hans ätt. Grenom en följd af
riksdagsbeslut utsträcktes (efter 1680) konungamakten
allt mer och mer, till dess Karl XI slutligen slöt
såsom »en envålds, allom bjudande konung och herre,
den där vore ingen annan än Grud för sina handlingar
ansvarig». Under den slösaktiga drottning Kristina och
den långa förmyndarstyrelsen hade adeln, som dessutom
från trettioåriga kriget hemfört stora rikedomar,
slagit under sig en ofantlig mängd kronogods, hvilka
utgjort statens förnämsta inkomstkälla. Dessa beslöt
Karl att återvinna för statens räkning, och ägnade
större delen af sin regering åt detta värf, den
s. k. reduktionen, som genomfördes med oblidkelig
stränghet, att ej säga hänsynslöshet, och bragte en
stor del af den nyss så stolta och mäktiga svenska
adeln till tiggarstafven. Ett tredje reformarbete, som
varaktigt hugfäste hans minne, var ordnandet af det
svenska härväsendet genom indelningsverket, en fast
stam af bofasta, jordbrukande soldater, som sattes
i de gamla utskrifningarnas ställe och som det ålåg
allmogen ensam att uppsätta och förse med jord. Karl
XLs tidiga död 1697 skulle genom hans sons ungdom
och öfverdåd blifva till obotlig skada för landet.
I England hade Karl II vid sin återkomst hälsats med
jubel af det på borgarkrig trötta folket, men hans
regering bragte snart hänförelsen att svalna. Karl
var en lefnadsglad och lättsinnig, men som regent
fullkomligt oduglig man, om hvilken det yttrats,
att han aldrig gjort något klokt och aldrig sagt
något dumt. Det visade sig snart, att han liksom
de andra stuartarne sträfvade efter envälde, men
lika litet som de förstod att bruka makten till
sitt lands bästa. Han låg i ständig strid med
parlamentet och sökte mot slutet af sitt lif att
styra det förutan. Hans broders öppna uppträdande
som katolik och hans egna föga dolda sympatier för
denna lära framkallade 1674 den s. k. testakten,
sona uteslöt katoliker från engelska statsämbeten och
först 1829 upphäfdes. Af ännu större betydelse var
dock habeas-corpus-akten 1679, enligt hvilken ingen
får kvarhållas i fängelse längre än ett dygn utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
