Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
269
det de, som ej själfva hade utsikt att få vara med
och dela arfvet, i den europeiska jämviktens namn
vakade öfver att ingen af de stridande måtte genom
ökade besittningar blifva alltför mäktig. -J)en
europeiska diplomatien, som nått en hög grad af
utveckling genom det af Richelieu införda bruket, att
de europeiska staterna höllo ständiga sändebud hos
hvarandra, hade härvid ett rikt fält för uppöfvande
af sin skicklighet att tillställa eller förekomma
krig, att uppreta eller försona täflande makter, att
afsluta förbund och motförbund. En förut aldrig öflig
sed hade vid denna tid vunnit insteg, nämligen att
förlika stridiga intressen genom utbyte af länder. Så
sökte kejsaren skydda sina italienska stater mot den
spanska Elisabets ränker genom att gå in på att hennes
äldste son Karl skulle erhålla Parma och Toscana efter
deras fursteätters snart väntade utgång. Då efter
August II:s död 1733 krig utbrutit om polska kronan,
om hvilken hans son August III täflade med Stanislav
Leczinski, lämnades åt Stanislav efter hans nederlag
hertigdömet Lothringen vid fransk-tyska gränsen såsom
skadestånd. Efter hans död hemföll Lothringen till
Frankrike, som därmed ungefär nådde de gränser det -
oafsedt de napoleonska eröfringarna - innehade till
1871. Under de stridigheter, som följde med det polska
konungavalet, hade emellertid kejsaren nödgats afstå
Neapel och Sicilien, som bildade ett nytt konungarike
under Karl, Elisabets och Filips son (1735). Därigenom
hade åter Toscana blifvit ledigt, och efter den siste
Medicis död 1737 lämnades det såsom ersättning för
Lothringen åt dess hertig Frans Stefan, som förmäldes
med kejsar Karls dotter Maria Teresia.
Medan länder och riken sålunda utbyttes såsom
åkertegar, förestod ett stort arfskifte, hvars
utredning skulle sätta Europa i föga mindre bryderi
än det spanska. Kejsar Karl Yl var den siste manlige
ättlingen af det gamla habsburgska huset, och nu
gällde det, hvem som skulle taga dess vidsträckta
besittningar i arf efter honom. Öfvertygad om
nödvändigheten att sammanhålla dessa besittningar
såsom ett helt, satte kejsaren alla krafter i rörelse
för att vinna de europeiska makternas samtycke till
den pragmatiska sanktionen, enligt hvilken hans
samtliga stater skulle gå i arf till hans dotter
Maria Teresia. Genom uppoffringen af Neapel och
Sicilien köpte han detta samtycke, och vid sitt
frånfälle 1740 var han fullt förvissad örn att
genom en följd af bindande traktater hafva säkert
tryggat sin dotters rättigheter. Men utgången skulle
visa, huru litet besvurna fördrag äro värda, då de
komma i strid med egennyttiga intressen. Den siste
habsburgaren hade knappast lagt sina ögon tillsammans,
förrän kurfurstarne af Baiern och Sachsen, som voro
förmälda med hans brorsdöttrar, inlade gensaga mot
den pragmatiska sanktionen och för sina gemålers
räkning med vapen i hand gjorde anspråk på hvar sin
del af de kejserliga arflanden. Samtidigt med Karls
död hade äfven Preussens tron ombytt innehafvare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
