Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
285
och jämnades med jorden, och dess besättning blef
nedhuggen (den 14 juli 1789). Det var början till
den stora franska revolutionen.
Allt motstånd var härmed brutet, och
nationalförsamlingen fortgick under Mirabeaus
öfverlägsna ledning med kraft och hänförelse
på reformernas bana. Natten den 4 augusti 1789
afskaffades med ett enda penndrag och under
frivillig tillslutning från de gynnade klassernas
ombud alla från medeltidens sociala samhällsskick
härflytande privilegier och förmånsrättigheter för
vissa samhällsmedlemmar på andras bekostnad, af
hvad namn eller slag de vara månde. Frankrikes hela
styrelsesystem undergick en fullständig nydaning
frå grunden till toppen, och dess nya indelning
i departement, med fullkomligt sönderbrytande af
de gamla landskapen, åtföljdes af ett borttagande
af alla inre tullgränser och hämmande skrankor
för den fria samfärdseln mellan landets skilda
delar. Äfven på lagstiftningens område börjades ett
lika genomgripande omdaningsarbete, som dock under
de ständiga hvälfningarna tog mer än ett årtionde för
sin fullbordan. Olyckligtvis gick den konstituerande
församlingen, som den numera kallade sig, vid sitt
storartade reformarbete lika teoretiskt till väga
och tog lika liten hänsyn till det be-ståendes kraf
som någonsin den upplysta despotismens kungliga
reformatorer. Ehuru stort Mirabeaus inflytande var,
räckte det ej till att förebygga de vådor, som
hans skarpblick insåg klart skulle följa af alltför
svåra förseelser mot den historiska utvecklingens
kraf. Konungen lät ske, hvad han ej mer kunde hindra,
men sedan en våldsam folkrörelse den 5 och 6 oktober
tvungit konungaparet att från Versailles flytta in
till hufvudstaden, tillspetsade sig motsatserna
mer och mer. Den katolska kyrkan inlade kraftig
gensaga mot indragningen af dess egendomar och mot
de beslut, som ställde den under den världsliga
maktens inseende. Större delen af adeln kunde ej
finna sig i förlusten af sina feodala rättigheter,
och i spetsen för de missnöjda stodo drottningen och
konungens egna bröder. Då konungens ställning blef
alltmera lik en fånges, gingo de senare i frivillig
landsflykt, följda af en stor del af adeln, och dessa
flyktingar, de s. k. emigranterna, drogo snart kring
alla Europas hof och sökte hjälp för konungen mot
sitt eget fädernesland. Detta betraktades i Frankrike
såsom högförräderi och besvarades med indragning och
försäljning af emigranternas gods. Konungaparets
otvetydigt ådagalagda sympatier för dem gjorde
ställningen ännu svårare för Mirabeau och hans
anhängare, som uppriktigt sträfvade att förena
konungamakt och lagbunden frihet under en författning
efter engelskt mönster, men med mera demokratisk
prägel. Den ohöljda motvilja denna sträfvan väckte
hos konungaparet och den outrotliga misstro dess
tvetydiga hållning väckte gaf stark fart åt de
republikanska tänkesätten, som med ifver utbreddes
af frihetssvärmarena ur Rous-seaus skola. Mirabeau,
hvars vilda ungdomslif förstört hans hälsa så väl
som hans ekonomi, gick 1791 med förspilldt inflytande
och gäckade för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
