Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
288
Bland revolutionens fältherrar gjorde sig snart
Napoleon Bonaparte bemärkt framför alla andra, Född
1769 på ön Korsika, som Frankrike året förut förvärf
vät, kom han 1796 vid tjugosju år i spetsen för den
franska hären i Italien, hvilken han förde från seger
till seger, så att Österrike 1797 såg sig tvunget
att afsluta freden i Campo Formio med uppgifvande af
alla sina italienska besittningar. I ersättning fick
det sig underlagdt Venedigs en gång så mäktiga, men i
föråldrade former länge sedan förstelnade republik,
den Bonaparte med ett maktspråk upphäfde. Hela
Italien var i fransmännens våld och uppdelades af
dem i republiker med gammalromerska namn; Genua blef
den liguriska, ’Milano den cisalpinska republiken
o. s. v. Af Schweiz och Holland, som Frankrike
äfven intagit, gjordes republikerna Helvetien och
Batavien. Bonapartes namn flög på ryktets vingar öfver
världen, och hos den unge hjälten vaknade ärelystna
planer till lif. Ett äfventyrligt fälttåg till Egypten
skulle hota Frankrikes farligaste och oförsonligaste,
på hafvet alltjämt öfverlägsne fiende England i dess
indiska välde. Bonaparte följdes äfven till Egypten
af sin vanliga segerlycka - ehuru engelska flottan
under sjöhjälten Nelson tillfogade den franska ett
förfärligt nederlag vid Åbukir 1798 - och sagolika
rykten gingo snart i Europa om hans bedrifter och
planer. Men under hans frånvaro voro de franska
vapnen icke lyckliga. Österrike började åter krig,
och Ryssland, där Katarina 1796 aflidit, förenade sig
med det. Frankrikes härar fördrefvos från Tyskland
och Italien, och Bonaparte, som i östern såg sig
ej mycket kunna uträtta, vände om därifrån med ett
lysande fältherrerykte. På hösten 1799 störtade han
det odugliga direktorium, upplöste med våld de bägge
råden och införde en ny författning med honom själf
som förste konsul. Därmed var det i själfva verket
slut med republiken, ty Bonaparte utöfvade en nästan
oinskränkt makt, som han tills vidare dolde under
republikanska former.
Han förstod dock väl att uppbära sin makt. Vid
Marengo 1800 vann han åter en lysande seger på
italiensk mark, och äfven pä andra håll voro de
franska vapnen segerrika. Fienderna tvungos å
nyo till fred; i Luneville 1801 och i Amiens 1802
bekräftades Frankrike i besittningen af alla sina
eröfringar. Allt, hvad Eichelieu och Ludvig XIV drömt
om, hade republiken i segerrik kamp med halfva Europa
på några få år uppnått. Hela västra rhenstranden med
österrikiska Nederländerna voro i dess våld, i sydöst
voro Alperna dess gräns, sedan konungen af Sardinien
nödgats afstå Savoyen och Nizza, Schweiz och Holland
voro dess vasaller, och Spanien hade från fiende
blifvit desss bundsförvant. Med påfven, som återfått
en del af sitt land, hvilket republiken beröfvat
honom, afslöts 1801 ett fördrag eller konkordat,
som återställde den af revolutionens stormar hårdt
skakade katolska kyrkan på för Frankrike ganska
förmånliga villkor. Då Bonaparte äfven bragte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
