Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292
utanför Moskvas portar i rikets gamla
hufvudstad. Ryssarne drogo sig allt längre undan
och förödde landet bakom sig, liksom fordom under
Dareios och Karl XII, och en vacker dag gick själfva
Moskva upp i lågor. Kejsaren såg ej någon utväg
att få slut på kriget och måste börja ett återtåg,
som midt under den strängaste vinterköld och trader
ständiga öfverfall från ryssarne upplöste sig i en
brådskande flykt.
Ändtligen var den oöfvervinnelige öfvervunnen,
och detta var tecknet till en allmän resning
mot honom. Nästan alla Europas furstar ingingo
en ny koalition mot honom, och Tysklands folk,
som lidit mest af hans öfvermod, reste sig som en
man. Den svenske kronprinsen, hvars val rätteligen
skulle utmärka Sveriges anslutning till Napoleons
politik, fann det mera enligt med sin egen
och sitt nya hemlands fördel att sluta sig till
koalitionen. Fåfängt visade Napoleon i motgångens
dagar hela sin fältherrestorhct; öfvermakten var för
stark, och i tredagarsslaget vid Leipzig, där större
härmassor än världen skådat sedan Attilas dagar,
mätte sina krafter på Gustaf Adolfs gamla slagfält,
led han i oktober 1813 ett afgörande nederlag. Striden
förflyttades nu till Frankrikes jord, under det Karl
Johan, som ej direkt ville bära vapen mot sitt gamla
hemland, drog sig ur striden för att eröfra Norge från
Danmark, som blifvit djupt förorättadt af England och
i det yttersta stod på Napoleons sida. Denne hade i
det längsta hoppats på slutlig seger och ej gått in
på de förmånliga fredsanbud koalitionen gjort honom,
men måste slutligen finna sig i sitt öde och nedlägga
kronan samt draga sig tillbaka till den lilla ön
Elba vid Italiens västkust. De förbundna ryckte 1814
in i Paris, konungadömet förklarades återställ dt,
och på dess tron uppsattes Ludvig XVLs broder och
efter hans sons död närmaste arf vi n ge Ludvig XVIII.
För segrarena gällde nu närmast att dela det
napoleonska arfvet. En kongress af makternas ombud
församlades 1815 i Wien under ledning af Österrikes
statsminister furst Metternich, som varit själen
i förbundet mot Napoleon. Om en sak var man ense,
att Frankrike skulle förlora alla sina eröfringar
och återföras till sina gamla gränser. Men i öfrigt
voro anspråken så omöjliga att förena, då en hvar
ville rikta sig på grannens bekostnad, att de stridiga
intressena voro nära att leda till öppna fientligheter
mellan de nyss förbundna - då som en blixt den nyheten
spred sig, att Napoleon lämnat Elba och med några
hundra trogna åter stod på Frankrikes jord. De härar,
som sändes ut att möta honom, gingo som en man öfver
på hans sida, och den nye konungen, öfvergifven af
alla, måste fly ur landet. Själfbevarelsedriften förde
nu åter makterna samman; Napoleon måste till hvad pris
som helst göras oskadlig, och vid Waterloo i Belgien
led han i juli 1815 efter glänsande prof på tapperhet
det sista afgörande nederlaget. Det var slutet på
hans andra kejsardöme, de s. k. hundra dagarna, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
