Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302
sens konung såsom kejsare. Denne vågade dock ej
mottaga den erbjudna kejsarkronan, och de lärda,
men opraktiska herrarne i parlamentet, som nu stodo
rådlösa, kunde icke hindra den revolutionära rörelsen
att upplösa sig i inre oenighet och efter många
omkastningar sluta med ett fullständigt återställande
af det gamla. Italiens enhetsvänner hade i början
satt sitt hopp till den reformvänlige påfven Pius IX
(efter 1846), men, uppskrämd af de 1848 öfver allt
utbrytande folkrörelserna, flydde han från Rom och
kastade sig handlöst i armarna på reaktionen och
de efter Napoleons fall återställda jesuiterna. I
hans ställe hade vännerna af Italiens enhet och
frihet ryckt med sig Sardiniens konung, Karl Albert,
som trädde i spetsen för resningen mot det hatade
Österrike, men blef fullständigt slagen vid Novara
och i förtviflan nedlade kronan samt kort därefter
dog. I Rom återinsattes påfven genom franska trupper,
sända till hans hjälp af presidenten Bonaparte, som
ville stå väl med katolska kyrkan, men värst af allt
rasade reaktionen i Neapel, hvars konung, Ferdinand
//, vann ett hatadt namn såsom nutidens grymmaste
tyrann. Österrike, som i Italien återställt allt på
den gamla foten, hade inom sig att bekämpa en resning
i Wien, som gjorde slut på den gamle Metternichs
välde, och en fruktansvärd revolution i Ungern,
hvars gamla lagar och friheter kejsaren öfverträdt
och som i tyskarnes utbredning såg en fara för sin
nationalitet. Den eldige fosterlandsvännen Ludvig
Kossuth lyckades genomdrifva kejsarhusets afsättning,
och revolutionen syntes på väg att växa Österrike
öfver hufvudet, då den rysk e kejsaren Nikolaus, som
ansåg sig kallad af försynen att försvara enväldet
och nedslå revolutionen, lät en väldig här rycka in
i Ungern. Ryssar och österrikare kväfde med förenade
krafter upproret, som straffades med fruktansvärd
stränghet.
Reaktionen syntes sålunda segra öfver allt. Endast
i de land, där på frivillig väg reformer genomförts,
blefvo de bestående, såsom i Danmark, som med konung
Fredrik VII:s bifall erhöll en frisinnad grundlag,
och Schweiz, hvars föråldrade, under revolutionstiden
omstörtade, men 1815 i hufvudsak återställda
förbundsförfattning omarbetades på bred demokratisk
grund. I Frankrike visade presidenten alltmera
öppet sin afsikt att återställa kejsardömet, och då
nationalförsamlingen, med hvilken han länge legat i
delo, fann sig böra vidtaga försiktighetsmått mot hans
planer, lät han med våld spränga den, fängsla dess
förnämsta medlemmar och nedskjuta dem af folket, som
reste sig till försvar för den kränkta författningen,
hvilken han som president högtidligen svurit att hålla
i helgd. Det var statskuppen af den 2 december 1851,
hvartill det for revolutionen alldeles uppskrämda
franska folket genom allmän omröstning gaf sitt
bifall. Först ett år senare antog han kejsartiteln,
som han lät bekräfta genom en ny folkomröstning,
och gaf under namn af Napoleon III sitt folk en
författning, som väl skenbart bibehöll den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
