Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
307
fyra månader ha störtat ett rike med nio millioner
människor. Europa stod i häpen beundran inför det
sagolikt underbara tåget, som mer liknade en triumf än
en härfärd. Äfven Cavour var i början lika häpen, men
fann sig snart böra komma till hjälp, på det rörelsen
ej skulle taga en republikansk vändning. En sardinsk
här tågade genom Kyrkostaten, hvaraf största delen
eröfrades – staden Rom med omnejd vaktades för
påfvens räkning af franska trupper - och hjälpte
Garibaldi att fullända Neapels eröfring. Med
storsinnad fosterlandskärlek offrade Graribaldi
sina republikanska sympatier för det stora målet,
Italiens enhet, och återvände efter slutadt värf
till sitt hem på den lilla Ön Caprera, fattig som
han drog ut, ehuru ofantliga summor gått genom hans
händer, och afböjande med en oegennytta, som står
nästan ensam i historien, de lysande belöningar,
som tillbjödos honom. Ett par fästningar voro det
enda, som återstod Neapels siste konung, Frans IIt
men äfven de gåfvo sig under vintern, och den 14 mars
1861 utropades Yiktor Emanuel under folkets jubel till
konung af Italien. Det unga riket led snart en svår
förlust genom Cavours död, hvars säkra ledning det
så väl behöft i sina första dagar, men enhetsverket
fortsattes dock med oförtröttadt nit oaktadt de
hinder, som Napoleon, eggad af sin praktlystna,
fanatiskt katolska gemål Eugenie, ställde i dess väg
för att skydda påfvens världsliga makt.
Napoleon stod vid denna tid på höjden af sitt
rykte. Europas furstar erkände honom omsider som
jämlike och förhöjde med sin närvaro glansen af
de bländande festerna vid hans hof. Men hvarken
festernas prakt eller det stigande välståndet
kunde komma franska folket att förgäta frihetens
förlust. I en olycklig stund beslöt då Napoleon att
genom en lysande bragd utåt afleda folkets missnöje
i det inre. Mexiko, en af de många republiker, som
uppstått i det forna spanska Amerika, hade under
de ständiga inre oroligheterna alldeles uttömt sina
stora tillgångar och hvarken kunde eller ens ville
betala den statsskuld, som det åsamkat sig. De
europeiska penningemän, som där hade fordringar,
klagade högljudt, och Frankrike, England och Spanien
läto förmå sig att med sina vapen gifva vikt åt
deras kraf. De sistnämnda drogo sig dock snart
tillbaka och lämnade åt Napoleon att fullfölja sina
planer. Dessa gingo ut på intet mindre än att omstörta
den mexikanska republiken och grunda ett kejsardöme,
som i själfva verket skulle vara en fransk lydstat,
men hvars förnämsta uppgift skulle blifva att bilda en
motvikt mot Förenta staternas jättelikt tillväxande
republik. 1863 intogo fransmännen i förbund med
prästpartiet hufvudstaden Mexiko, och 1864 valdes
i skydd af deras vapen till kejsare ärekehertig
Maximilian, en broder till kejsar Frans Josef af
Österrike.
Tiden för det äfventyrliga företaget var så till vida
väl vald, som Förenta staterna voro helt och hållet
upptagna af ett vidtutseende in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
