Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
315
Deak länge på fredlig väg sträfvat att vinna en
oberoende ställning, utplånades fullständigt genom
kejsar Frans Josefs högtidliga kröning till ungersk
konung.
Kännbarast berördes Frankrike af alla dessa
hvälfningar. Dess kejsare hade så länge stått såsom
Europas skiljedomare, att han blott med svårighet
fördrog att se sig undanträngd af Bismarck, det nya
nordtyska förbundets kansler. Fullkomligt öfverlistad
af denne, hade han låtit tillfället gå sig ur händerna
att vid förbundets bildande betinga några fördelar åt
Frankrike, och de fruktlösa tvisterna om fästningen
Luxemburg på våren 1867 skulle tydligt visa honom
och världen, att i Tyskland en ny makt höll på att
växa upp, som skulle göra Frankrike stridigt det
hedersrum i Europa, hvilket det alltifrån Richelieus
dagar intagit. Intrycket häraf och af de samtidiga
olycksbuden från Mexiko kunde ej utplånas af den
hyllning, som kom den i förtid åldrade kejsaren
till del, då Europas monarker under den storartade
världsutställningen 1867 gästade Paris. Dessa
världsutställningar, af hvilka den första hölls 1851
i London på förslag af prins Albert af Koburg, gemål
till drottning Viktoria af England, och hvilka med
kort mellantid återkommo, voro uppvisningar efter
största måttstock af de olika kulturlandens framsteg
i industriellt afseende. Inom Frankrike höjde det
frisinnade partiet allt bestämdare sitt hufvud, och
i det yttre led kejsarens politik idel nederlag. Den
katolska kyrkan började röra på sig till försvar fö
återstoden af påfvens världsliga makt, sedan den
otålige Graribaldi två gånger sökt för Italiens
räkning bemäktiga sig Rom, och där sammankallade
påfven Pius IX 1869 ett allmänt kyrkomöte, hvarest
hela den katolska kristenhetens biskopar från
alla världsdelar i juli 1870 förklarade påfven
för ofelbar vid de tillfällen, då han uppträdde
å sitt ämbetes vägnar. Denna lära är i all sin
vidunderlighet en orygglig slutföljd af den katolska
trons förutsättningar om det gudomliga uppdrag påfven
skall ha erhållit att i Guds stad och ställe utgöra en
städse lefvande förklaring af omtvistade lärosatser,
men kunde dock ej undgå att i början inom kyrkan
själf väcka ett starkt motstånd, som dock påfvedömet
med vanlig kraft förstod att nedslå.
Allt större blef spänningen mellan Frankrike
och Tyskland, men den yttre anledningen till dess
utbrott skulle dock komma från en helt annan vrå af
vår världsdel, l Spanien hade en militärrevolution
i september 1868 förjagat den för sin lastbara
vandel allmänt föraktade drottning Isabella, som än
låg i händerna på sina ofta ombytta älskare, än på
fanatiska munkar och nunnor. Under sitt länge fåfänga
sökande efter en lämplig innehafvare af Spaniens
tron kommo dess styrande män, generalerna Serrano
och Prim, att kasta sina blickar på en prins af huset
Hohenzollern, en aflägsen släkting till konungen af
Preussen. Frankrike, som fruktade att på Spaniens
tron se en preussisk prins,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
